Vargar inom oss

Viktor- Något som är fel

Nästa morgon vaknar jag av att något blött träffar mitt ansikte. Regn! Typiskt att det skulle börja regna. Mina kläder blir snabbt blöta, och jag börjar frysa. De andra hade visst vaknat innan regnet och hunnit ta skydd under några träd. Jag blir helt utskrattad av alla, alla förutom Simona. Hon sitter ensam under ett annat träd insvept i sin filt. Jag går dit.
- Hur är det med benet? Bättre! Igår kunde jag ju gå, men idag tror jag att jag kommer att kunna springa, säger Simona nöjt.
Jag nickar och öppnar min väska. Ur tygpaketet tar jag fram en macka som jag sakta börjar äta på. Till det dricker jag lite av den feta mjölken. Den är nästan slut, och när den är slut har jag inget att dricka, om inte... Jag får en idé.
- Simona har du mycket kvar av mjölken?
- Sådär, hurså?
- Kan jag hälla min mjölk i din flaska, så kan vi dela på vattnet i min?
- Vattnet? Vilket vatten? säger hon förvirrat.
Jag pekar mot regnet utanför trädkronan. Hon nickar, och så häller jag över min mjölk i hennes. Sen ställer vi ut min i regnet. Jag hör några fnissningar från de andra. De pekar och skrattar retsamt. Jag bryr mig inte. De får tro vad de vill. Jag och Simona är bara vänner, eller? Jag blir plötsligt osäker, men avbryts i mina tankar av Lisas gälla röst:
- Okej, om det inte slutar regna snart får nog det här bli en vilodag för oss. Men det beror helt på vädret.
Jag vill gärna ha en vilodag. Jag tittar ut på flaskan, den är full och jag kan packa ner den i väskan igen.
Det blir en vilodag. Hela den dagen öser regnet ner. Jag är glad över att träden har så täta löv. Då slipper vi bli blöta, det ända problemet är att man blir ganska rastlös av att sitta i ett träd en hel dag. Men det skulle snart vara vårat minsta problem.

Ljudet av stegen blir snabbt högre. Det är många. Det kan jag höra på de många stegen. Jag blir snabbt allt mer orolig. Jag ser på de andra. De har börjat se sig omkring.
- Vad tror du att det är? frågar jag Simona.
- Det där, säger hon med skräck i rösten.
Hon pekar mot skogen. Jag vänder mig ditåt. Där ser jag hur en grupp varelser kommer mot oss. De har alla masker för ansiktena och svärd i händerna. Jag flämtar till. Vad ska vi göra? Vi är helt utan vapen, och de är många fler. Dessutom öser regnet ner. Men vi kan klara oss om vi är tillräckligt tysta. Precis då skriker Beatrice så högt att hon skulle kunna väcka en död människa.
Jag suckar. Precis vad vi inte behöver nu. Varelserna stannar upp. Jag ser hur de letar efter oss.
- Spring! skriker Lisa plötsligt.
Jag tar tag i min väska, sen springer jag bort längre in i skogen. Mitt hjärta slår så hårt att det nästan syns. Hela tiden hör jag stegen bakom oss. Jag fortsätter att springa längre in i skogen. Jag känner jag att något är fel, men jag kan inte tänka på vad. Jag bara fortsätter fram längs stubbar och stenar. Jag hoppar fram.
- Följ mig, jag vet vart vi kan gå! ropar Lisa.
Hon tittar på kompassen. Jag orkar inte säga emot, så jag springer efter ner för en brant. Sen kommer vi fram till en liten fallfärdig stuga. Utanför står en gammal dam och sopar. Hon skiner upp och säger:
- Välkomna, jag antog väl att ni skulle komma. Men vänta nu lite, sa inte Rolinda och Grendor att ni var fler?
Jag blir helt kall. Vem är inte här? Jag ser vilka som är här, men vänta var är Simona? SIMONA ÄR BORTA!