Jolex💕

Sa jag nåt?

Det är nu tisdag förmiddag och alla på kontoret sitter och knappar vid sina datorer. Alex sitter på sitt kontor, hon kan inte riktigt koncentrera sig. Trotts att hon suttit där i nästan två timmar, så har hon knappt hunnit med att göra någonting. Efter det som hände igår känns allt bara så konstigt. Hon måste se till att prata med Josef, den här händelsen får verkligen inte spridas. Hon tror inte att Josef skulle berätta det för någon men hon vill ändå känna sig säker. Det skulle framstå som att hon mår dåligt igen, det skulle bara inte se bra ut för henne.

Alex kommer ut från sitt rum och går långsamt men bestämt fram mot Josef. Han hörde hennes dörr öppnas och tittar upp i hennes besvärade ögon.
"Josef, skulle jag kunna få prata med dig lite snabbt?" Frågar hon med svag röst. Han nickar till svar och följer efter henne in till kontoret och stänger dörren försiktigt efter sig.  Jenny och Oskar tittar på varandra och Jenny lutar sig mot honom över skrivbordet och viskar.
"Vad är det jag har sagt?" Hon syftar på att hon tror att det är någonting emellan Josef och Alex. Oskar bara suckar och himlar med ögonen.
"Det är väll bara någon jobbgrej" Viskar han sedan tillbaka, men Jenny rycker bara på axlarna, höjer ögonbrynen och flinar.

Josef slår sig tungt ner i stolen mitt emot Alex och tittar djupt in i hennes klargröna ögon. Han vill knappt erkänna det för sig själv, men han älskar dem.
"Vad hade du på hjärtat då?" Frågar han sedan lite skämtsamt för att försöka lätta upp den något ansträngda stämningen mellan dem. Egentligen borde han fråga hur hon mår, han har faktiskt varit orolig för henne sedan igår kväll. Han tänkte ringa henne när han kom hem, men lät bli. Det kändes bara... för mycket.
"Jag tänkte på det som hände igår kväll, du behöver väll inte berätta det för någon? Jag har bara varit lite stressad ett tag och jag vet inte riktigt vad som hände." Berättar Alex osäkert samtidigt som hon tar ögonkontakt med Josef. Han tittar på henne tillbaka  djupt i ögonen, en värme sprids inom henne och hennes hjärta slår lite hårdare. 

"Alex... du vet att du kan prata med mig om det skulle vara något. Men nej, det är klart jag inte skulle berätta om det för någon. Vad tror du om mig?" Svarar Josef hyfsat lugnt och självsäkert. Alex suckar djupt och släpper försiktigt deras ögonkontakt.
"Men du, hur mår du egentligen?" Undrar Josef försiktigt och försöker få tillbaka deras ögonkontakt. Men Alex stirrar hela tiden ner i knät. Han tar sin hand försiktigt på en av hennes händer som ligger uppe vid datorn på skrivbordet. Han stryker lugnt med tummen över den.

"Det är okej" Säger Alex snabbt och avstyrande. Josef tror henne inte alls, men han känner att det inte är läge att tjata nu. Hon drar bort sin hand, sätter på sina glasögon och vänder bort blicken ut genom dörren till kontoret. Josef lutar sig tillbaka mot stolsryggen igen. Han andas ut tungt och tittar medlidande på henne.
"Tack iallafall, tack för att du hjälpte mig" Avslutar Alex med en något formellare röst och Josef ler lite snett som svar innan han ställer sig upp för att lämna rummet. Men innan han öppnar dörren vänder han sig mot henne, som att han vill säga något. Hon tittar upp.
"Var det något eller?" Frågar hon och skrattar till lite.
"Äsch!" Säger han tillslut och går ut.

Utanför rummet möts han av Jennys nyfikna blick.
"Vad?" Frågar han en aning irriterat och stirrar tillbaka mot henne.
"Sa jag nåt?" Svarar Jenny snabbt och ler lite snett mot honom innan hon vänder sig för att möta Oskars blick. Han bara suckar återigen.