Jolex💕

Inte igen..

Del 8
Dagen efter

Det är tidig förmiddag och alla sitter och arbetar på sina platser. Alex åkte hem från Josef sent igår kväll så hon känner hur ögonen nästan stängs när hon försöker koncentrera sig, hon har knappt sovit. Men efter ett tag så är hon helt inne i sin dator, hon märker knappt när Josef kommer in till hennes kontor. Han harklar sig för att vara säker på att hon sätt honom, och hon tittar upp i ett leende.
"Hej" Säger hon sedan svagt. Han ler.
"Hej, jag tänkte bara höra hur du mår." Svarar Josef och Alex förstår att han egentligen bara är uttråkad.
"Jag mår bra, lite trött. Skulle ju förstås kännas bättre med en kaffe" Svarar hon till sist lite skämtsamt, som en hint.
"Ska vi ta en kopp?" Frågar Josef och får med sig Alex ut i fikarummet, medans de andra fortfarande jobbar.

Han häller upp kaffe till sig själv först, tar en liten klunk, sedan häller han upp till henne.
"Tackar!" Säger Alex och dricker lite innan hon ställer ner koppen bredvid Josefs. De kollar varandra in i ögonen och han börjar stryka med handen över hennes höft. Hon andas djupt och drar lite diskret i hans tröja. Han tar sin andra hand på hennes midja och för den upp mot hennes bröst. Han tar på henne ett tag och drar henne närmre.
"Vi är ju på jobbet Josef, nån kan komma.." Viskar Alex i hans öra men Josef verkar knappt hört henne. Han fortsätter lite till, innan de hör steg påväg mot dem. Hon spänner då blicken i honom och ler. Han drar henne hårt intill sig och kysser henne. Sedan släpper han fort och skyndar därifrån.

"Finns det mer kaffe?" Frågar Jenny när hon kommer in. Alex kan knappt andas normalt utan nickar bara lite till svar. Hon dricker sedan en klunk till av sin kopp innan hon häller ut resten, tar upp sin mobil och skriver sms till Josef.
*Sådär kan du ju inte göra!* Skickat. När hon går förbi honom tillbaka till sitt kontor igen sitter han bara och flinar mot henne.

Några timmar senare

Arbetsdagen är nästan slut och Alex har en konstig känsla. Hon känner hur hennes händer skakar när hon skriver på datorn och hon har lite ansträngd andning. Alla i gruppen borde nog ha gått för dagen hinner hon precis tänka när det knackar på dörren, hon nickar.
"Jag tänkte väll också börja dra mig nu! Mår du bra?" Frågar Martin när han öppnat dörren litegrann, han rynkar pannan. Alex bara nickar till svar och försöker tvinga fram ett leende. Han stänger till dörren, men inte helt, den står på glänt. Då borde ju bara Josef vara kvar då, tänker hon sedan vidare. Hon känner nu hur trycket över bröstet är tillbaka hon gör sitt bästa för att andas kontrollerat, men det går inte.

Josef tänker lämna jobbet för idag, försöka få med sig Alex hem nu när alla gått. Han tar sina saker och går mot hennes kontor med ett litet leende på läpparna. Men det förvrängs snabbt när han hör hur Alex andas ansträngt och han ser henne sitta med huvudet över skrivbordet och armarna om sig. 'Igen?'Hinner han tänka innan han springer fram till henne.
"Alex? Hur är det?" Säger han försiktigt och lägger en hand på hennes rygg och en på hennes lår. Han klappar på henne och sätter sig på huk framför henne, ovetandes om vad han ska göra.
"Jag.. vet inte" Svarar hon ansträngt.
"Josef.." Fortsätter hon sedan och tittar upp i hans ögon. Han känner sig så hjälplös och tittar medlidande på henne.
"Jag är här Alex, du är okej. Försök andas nu" Försöker han trösta henne med. Hon gör som han säger och de tar tillsammans djupa andetag tills hon lugnat sig och hennes tårar börjar rinna okontrollerat längst kinderna.

Josefs lägenhet (19:42)

När de kommer till Josef lägenhet slänger de bara av sig sina saker och går mot soffan. Alex sätter sig försiktigt, Josef sätter sig sedan tätt inpå henne och drar en filt över dem.
"Kan du snälla berätta vad det handlar om? Jag blir orolig. Vad händer Alex?" Börjar Josef med en nervös röst. Alex harklar sig svagt och försöker komma på vad hon ska säga.
"Alltså.. det kan bli såhär i perioder ibland, men det var länge sedan nu. Men det kommer och går, jag ska försöka lära mig kontrollera det bara" Svarar hon efter en stund. Josef andas ut en aning och lägger sina händer på hennes lår över filten.
"Okej, du kan alltid prata mig mig. Jag finns alltid och du måste be mig om hjälp när du behöver! Okej?" Svarar han henne sen, så lugnt han förmår. Allt han vill är att skydda Alex och att hon ska må bra. Han blir nästan tårögd när han tänker på att hon inte mår bra.

Alex ler mot honom innan hon kysser honom långsamt på hans mjuka läppar. Han lutar sig lugnt bakåt mot soffkanten och hon sätter sig över honom och kysser långsamt. Han håller i hennes höfter. Hon vill bara vara nära honom, känna hans trygghet och värme. Hon slutar kyssa honom och lutar sig över och kramar honom hårt. Han kramar om henne tillbaka, pussar henne i håret och de sitter så länge.