Jolex💕

Slut?

"Vi behöver prata." Är det första Alex säger när hon och Josef kliver innanför ytterdörren till hans lägenhet. Klockan är strax efter fem och de slutade nyss jobbet.
"Okej, har det hänt nåt?" Undrar han oroligt med tanke på hennes allvarliga tonläge. Hon dröjer med att svara tills de hängt upp sina jackor och tagit av sina skor.
"Kan vi inte sätta oss?" Frågar hon försiktigt och han nickar svagt med en orolig min. Alex tar täten och sätter sig lätt i soffan, Josef sätter sig tätt bredvid henne men hon backar undan lite diskret.

"Martin pratade med mig idag...han tycker att du och jag är instabila och borde berätta för gruppen om vår relation. Han menar väl att gruppen inte blir lika tajt annars, liksom." Börjar hon.
"Jag har tänkt på det sen han sa det och kommit fram till att han har rätt. Vi kan inte fortsätta som vi gör nu, men jag vet inte om jag vill blanda in mitt privatliv med jobbet." Fortsätter hon sedan och möter nervöst hans blick. Hon hoppas på att han förstår vad hon menar.

Hade han förstått henne rätt? Menar hon att hon vill sluta ses?
"Vadå vill...vill du inte ses mer?" Får han tillslut fram och hör själv hur rösten brister på slutet. Dom orden trodde han aldrig att han skulle behöva tränga fram. Det enda som snurrar i hans huvud är 'jag klarar min inte utan Alex'. Hon greppar tag i hans hand och kramar om den med sina samtidigt som hon andas ut tungt.
"Snälla missförstå inte! Allt jag velat sen jag såg dig första gången är att vara med dig, det vet du ju. Men jag kan liksom inte svika jobbet. Och om vi ska få det här att funka så..." Försöker hon och gör allt för att inte gråta. Det här ska inte få bli mer dramatiskt och hon vill verkligen inte att han ska bli sårad, men allt känns bara fel nu.
"Jag skulle inte ha dragit in dig i någonting från början, jag vet det men..." Fortsätter hon snabbt men avbryter när hon inte vet vad hon ska säga mer.
"Men jag älskar ju dig.." Svarar Josef försiktigt och känner en tår rinna ner längst ena kinden. 'Fan, hur kunde det bli såhär?' Tänker han för sig själv och torkar bort den.

Efter ett tag släpper Alex hans han och ställer sig upp.
"Hejdå Josef, vi ses imorgon!" Säger hon och vänder snabbt ut i hallen, tar sina saker och går. Josef hör hur dörren smällas igen efter henne och i samma sekund börjar hans hjärta slå hårdare. Han kan knappt kontrollera sin andning och fler och fler tårar tränger fram. Det här är det värsta som skulle kunnat hänt honom nu, precis när allt varit så bra. Ska han aldrig få känna Alex mjuka kyssar igen? Aldrig mer få ta på henne och säga godnatt? Aldrig mer få trösta och ge henne en riktig kram? 'Det kan inte sluta såhär'

Alex springer snabbt ner för trapporna i Josefs trapphus och fort ut till bilen. 'Är det här verkligen rätt?' Funderar hon och sätter sig i förarsätet. Men hon fastnar i sina tankar och lutar ner huvudet mot ratten, vad fan har hon gjort?

Dagen efter, polishuset (09:34)

Än så länge har Josef och Alex lyckats undvika varandra ganska bra, men varje gång deras blickar mötts så är det som om deras hjärtan går sönder. De gör sitt bästa för att inte göra det märkbart för gruppen vilket de lyckas ganska bra med. Eftersom att det senaste fallet löstes igår så är det bara en del rapporter och annat pappersarbete, vilket gör att de slipper åka ut med varandra.

Alex sitter vid sin dator och känner äntligen att hon faktiskt kan jobba på. På något konstigt sätt är det som att hon jobbar bättre när det privata är lite sämre. Då kan hon oftast tränga undan det helt och gå in hundra procent i arbetet.

Josef däremot är precis tvärtom, vad ska han göra? Hur ska han klara av att varje dag se Alex, som han fortfarande är helt förälskad i, och samtidigt kunna jobba som vanligt? Han suckar lätt och tittar omkring sig, alla andra verkar jobba på i ett väldans tempo idag. Han får väl göra sitt bästa för att hänga på.

Alex lägenhet (19:34)

Alex har precis kommit hem och krupit ner i soffan. Så länge som hon jobbade idag var länge sedan eftersom att hon varit med Josef varje dag annars. Men nu kändes det bättre att hålla sig sysselsatt på jobbet än att vara ensam hemma. När mörkret faller på drar hon över filten och sitter bara och stirrar rakt ut i ingenting. Var det fel beslut ändå? Har hon förstört allting? Hon saknar redan hans beröringar och långa kyssar. Den där rösten han har när han viskar i hennes öra och dom isblåa ögonen när dom glittrar in i hennes. 'Vafan' tänker hon för sig själv och borrar ner ansiktet i filten.