Jolex💕

Tårar och kramar...

"Josef...hjälp..." Hör han Alex viska i hans knä samtidigt som han ser hur en tår sakna rinner ner längst hennes kind. Han har aldrig känt sig så hjälplös och svag, hon ber om hans hjälp men det finns inget han kan göra. Det känns som det tar en evighet för ambulansen att komma och oron bara växer inom honom. Han böjer sig försiktigt och kysser henne på kinden, han torkar bort hennes tårar med tummen samtidigt.
"Det blir bra Alex, du ska få hjälp. Jag är här" Säger han i hennes öra och lägger sin hand på hennes. Hon stryker lite över den och det gör honom ändå lättad att hon är vaken och medveten.

Sirenerna hörs äntligen och ambulanspersonalen skyndar sig fram och tar bort henne från honom. Han blir alldeles förtvivlad och springer efter henne in till ambulansen.

Alex känner hur hon blir bortburen och allt hon kan tänka på är att hon vill ha Josef nära. Det bultar i hela huvudet och jacket i pannan bränner som eld. Hur kunde hon vara så klumpig att hon föll ner för stentrappan? 'Stackars Josef, han måste ha blivit jätterädd' tänker hon och känner hur hon är nära att bryta ihop totalt. Hon öppnar försiktigt ögonen igen och ser sig om lite i ambulansen. Framför henne sitter en kvinna i ambulansklädsel och pratar med Josef som sitter bredvid henne. Hon kan inte höra vad de pratar om, men ser hur han gråter lite och det hugger till i hennes hjärta av att se honom så. Hon märker också hur han hela tiden klappar henne lugnande på armen.

Sjukhuset, en timme senare

Alex är vaken och Josef kunde inte ha varit lyckligare, han trodde nästan att hon dog först. En läkare knackar på dörren och går in till rummet som Alex och Josef får vara i. Det är rätt så litet och allt är i vitt.
"Hej Alexandra! Fredrik heter jag och arbetar som läkare här." Presenterar han sig och hon nickar svagt.
"Hur ser det ut? Är hon okej?" Frågar Josef oroligt. Alex blir varm inombords av att höra hur mycket han bryr sig om henne. Även om hon just nu inte riktigt hänger med på vad som händer, så är det tydligt att han gör allt för henne.
"Ja alltså.. du har hjärnskakning och kommer förmodligen att ha ett stort ärr i pannan. Men vi kommer inte behöva genomgå någon operation eller annat så det är positivt. Du behöver bara undvika att anstränga dig för mycket, både psykiskt och fysiskt." Berättar Fredrik och Josef drar en djup suck av lättnad samtidigt som han känner hur tyngden han haft i bröstet den senaste timmen börjar lätta. Han kan inte motstå att le och han skulle så gärna vilja springa fram och krama Alex, men han hejdar sig.

"När kan jag åka hem?" Undrar hon svagt och kollar upp på läkaren.
"Egentligen ikväll, men du får gärna stanna tills imorgon om du känner för det. Men om du nu vill åka hem så är det jätteviktigt att du är försiktig och kommer tillbaka om du skulle bli alltför yr." Svarar han allvarligt.
"Tack!" Svarar hon och försöker tränga fram ett leende. Fredrik försvinner och rummet och Josef kan inte hålla sig längre. Han ställer sig snabbt upp ur stolen och kramar Alex hårt. Han kysser henne allt vad han kan och vill aldrig släppa taget om henne igen. Men så hör de att dörren öppnas, så han blir tvungen att släppa och ställa sig upp rakt igen.

"Hej! Hur mår du?!" Undrar Martin oroligt när han nästan springer in i rummet. Han lämnar över en bukett med blommor.
"Det är okej, tack! Det hade du inte behövt." Svarar hon så högt hon kan samtidigt som hon tar emot buketten och lägger den bredvid sig. Josef är snabb med att ta den och lägga den på nattduksbordet istället.
"När får du åka hem då? Alla har varit så oroliga!" Undrar Martin vidare och ler medlidande mot henne.
"Redan ikväll, så det är ingen fara med mig. Jag var lite klumpig bara!" Svarar hon snabbt och hoppas på att han ska gå snart. Hon tycker att det är snällt av honom att komma hit, men det blir liksom lite mycket. Hon vill bara vara ensam med Josef och ta det lugnt.
"Okej vad bra, då ska jag inte störa mer! Ville bara se hur det var med dig.." Säger han tillslut och börjar gå mot dörren.
"Tack! Det var snällt att du kom förbi! " Svarar hon, lite lättad över att han lämnar dem ifred nu.

Några timmar senare (18:47)

Alex känner hur mycket hon har piggnat till nu, men hon blir snabbt yr när hon ska ställa sig upp. Hon vinglar till och Josef är snabbt framme och tar tag i hennes midja. Hon stannar upp och lägger armarna över hans axlar.
"Tack..." Viskar hon försiktigt i hans öra, ler mot honom och lutar huvudet lite mot hans bröst. Hon brukar inte tycka om att bli omhändertagen, men när det är Josef så är det det bästa hon vet.
"Är du säker på att du inte ska stanna tills imorgon då?" Frågar Josef försiktigt utan att släppa hennes midja.
"Nej det går bra! Men jag kanske kan behöva lite hjälp ikväll ändå..." Säger hon skämtsamt, men innerst inne vet hon att det inte är ett skämt. Hon hoppas verkligen att Josef förstod det.
"Såklart..." Svarar han bara och vrider ner huvudet och kysser henne mjukt på läpparna.

Hemma hos Alex, (19:36)

Josef har hjälpt Alex upp i lägenheten och stänger ytterdörren efter dem.
"Är du hungrig? Ska jag fixa något?" Frågar han men hon skakar bara lätt på huvudet. När hon fått av sig sin kappa och sina skor går hon långsamt mot soffan och sätter sig. Josef följer efter och sätter sig tätt intill henne. Han drar en filt över dem och petar bort en hårslinga ur hennes ansikte. Alex ler mot honom och ser hur blanka hans ögon är. Hon borde prata med honom, det måste såklart ha varit läskigt.
"Du? Hur mår du egentligen?" Frågar hon försiktigt. Han känner hur ögonen vattnas och sväljer sina tårar.
"Det är bra med mig." Svarar han och försöker låta så övertygande som möjligt, men han ser att hon knappast tror honom.
"Jag blev bara så rädd liksom, jag kan verkligen inte förlora dig och det blev så tydligt då..." Fortsätter han sedan och känner hur en tår sakta rinner längst hans kind. 'Fan också' tänker han för sig själv. Han vill inte sitta och gråta och tycka synd om sig själv, det är hon som har skadats och hon som behöver tröst. Alex lägger sin hand på hans kind och tar bort hans tår med tummen. Hon lutar sig fram och kramar om honom länge.
"Jag förstår det..." Viskar hon försiktigt i kramen.