Jolex💕

Berätta

Polishuset (13:14)

Hela gruppen är nu samlade för ännu ett möte där de ska upplysa varandra om vad de har kommit fram till. Alla sitter runt det ovala bordet och Alex har just frågat hur det gått för Jenny och Oskar.
"Vi fick fram en del.." Börjar Oskar och bläddrar i sitt block. Men Josef har helt zonat ut. Hans tankar har vandrat iväg någon helt annanstans och han hör inte längre vad gruppen pratar om.

Han tänker inte på något speciellt, eller jo. Det är som att tusentals tankar snurrar runt, men han får liksom inget riktigt grepp kring någon av dom. Det är som att allt jobbigt snurrar förbi. Alex övergrepp, barndomen, tobban ja allt. Han känner sig lite yrslig, näst intill illamående. Det är som att allt omkring honom snurrar och han försöker släppa blicken som fastnat på en liten prick på bordet.

Alex märker hur Josef ser annorlunda ut och blir lite orolig. Hon försöker diskret på ögonkontakt med honom men lyckas inte riktigt, det är som att han inte är där. Borde hon säga något för att 'väcka' honom?

Han försöker kolla upp mot Alex mer ser henne bara suddigt.' Vad är det som händer?'
"Ja, men det var väl allt för nu. Fortsätt jobba!" Avslutar Alex efter ett tag och alla i gruppen reser sig. Men precis när dom är påväg ut gör som en duns. Josef har svimmat. Alex ser allt som i slow-motion och blir alldeles chockad. Trotts chocken springer hon snabbt fram till honom och lägger upp hans fötter på stolen han just satt på, för att han ska få tillbaka syret till hjärnan. Sedan drar hon av sin kavaj och lägger den försiktigt under hans huvud. Det är som att resten av gruppen nästan blivit handlingsförlamade, för ingen annan gör någonting.

"Josef? Josef här du mig?" Försöker Alex så lugnt hon kan och sväljer för att få bort tårarna som sitter i halsgropen. Hon vill inte att de andra ska se hur orolig hon faktiskt är och hur mycket han betyder för henne. Hon klappar lite försiktigt på hans kind och ser att hans ögon öppnas försiktigt, men bländas av ljuset. Han mumlar något ohörbart och lägger an hand på Alex lår, som sitter på huk framför honom.
"Är du okej?" Frågar hon tydligt och ser hur han blir mer och mer vaken för varje sekund.

Josef sätter sig upp hastigt när han insett vad som hänt och drar snabbt bort handen från Alex när han ser alla åskådare till händelsen.
"Ja, förlåt. Jag vet inte vad som hände" Säger han försiktigt. När han tittar upp igen möts han av Alex oroliga blick och ser att hon har tårar i ögonen, han får plötsligt dåligt samvete.

"Här!" Säger Martin och avbryter hans tankar, han räcker över ett glas vatten. Josef nickar och tar en liten klunk.
"Tack, men nu kan ni återgå. Det är verkligen lugnt!" Ingen säger något men alla utom Alex lämnar rummet. Martin ser att hon är kvar och ser därför till att stänga så att dom får prata ostört.

"Vad händer Josef?" Frågar Alex och möter hans blick oroligt.
"Jag vet verkligen inte, jag har typ aldrig svimmat förut..." Svarar han snabbt.
"Men du? Jag är okej! Du behöver inte oroa dig nu!" Fortsätter han sedan och sneglar ut för att de så att ingen tittar in genom glasdörren. Men när han ser att ingen är där just då, klappar han henne på kinden och kysser snabbt. Hon andas ut tungt och ler lite.
"Gör aldrig sådär igen snälla!" Ber hon sedan med gnälliga ögon, han skrattar till lite.
"Nejdå, men tack.." Svarar han och tar upp hennes kavaj bakom sig. Han sätter på henne den, drar lite över hennes överarmar och ler stort mot henne.

"Klarar du av att jobba mer?" Frågar hon sedan tveksamt och försiktigt.
"Såklart, jag har ju dig där!" Säger han och imiterar hennes röst lite, eftersom att hon sagt så till honom innan. Alex blir först glad innan hon inser vad han håller på med.
"Ha ha" Svarar hon då och knuffar till honom lite.

En kvart senare

Alex sitter nu återigen på sitt kontor men har knappt börjat jobba innan det knackar på dörren. 'Ska hon aldrig få jobba idag?' Tänker hon innan hon kollar upp och möts av Martin. Hon nickar och han kliver in och sätter sig.
"Förlåt för att jag stör! Men jag ville bara prata om en grej" Säger han ursäktande och hon tar av sig sina glasögon för att visa att hon lyssnar.
"Du och Josef verkar lite, ja vad ska jag säga..instabila?" Börjar han försiktigt och väntar på en reaktion från henne.
"Okej?" Svarar hon lite bestört.
"Alltså, det är inte min sak. Men jag har märkt att ni båda är lite, ja men instabila just nu och då tänker jag att det blir lättare om ni berättar om eran relation för gruppen. Det känns annars som att den glider isär och det fungerar inte, vi är ändå Sveriges främsta mordutredare!" Fortsätter han och hon märker att han funderat länge på hur han ska säga det.

Alex känner sig helt ställd, vad ska hon svara? Har han rätt ändå?
"Jag vet, men jag måste prata med Josef.." Svarar hon, mest för att han ska bli nöjd och gå därifrån.