Jolex💕

Allt löser sig tillslut

Två dagar senare, Polishusets garage (19:03)

Alex ska nu åka hem efter att återigen ha jobbat så länge som möjligt, allt för att distrahera tankarna. Hon startar försiktigt bilen, men stänger sedan av den igen i en suck. Hon klarar inte det här längre. Borde hon inte bara åka hem till Josef iallafall? Dom skulle ju verkligen behöva prata, eller? 'Fan' tänker hon och vilar huvudet mot ratten.

Tjugo minuter senare

Det plingar på Josefs dörr och han är snabbt framme, men innan han öppnar kikar han lite i nyckelhålet. 'Alex?' Tänker han fundersamt och överväger först att inte öppna, men ångrar sig sedan när han kommer på sig själv. Det är klart att han ska öppna. Han låser upp dörren och öppnar den långsamt. Han möts av hennes glansiga ögon och försök till ett leende. Hon är så fin att han smälter, men samtidigt funderar han på vad hon gör där.
"Snälla, får jag komma in?" Undrar hon försiktigt och kollar ner o marken.
"Såklart" Svarar han bara snabbt och vrider sig lite så att hon kan gå förbi.

"Vill du ha nåt?" Undrar han och tycker fortfarande att det känns surrealistiskt att hon är där.
"Nej det är lugnt" Svarar hon snabbt och avböjande. Han nickar till lite och lutar sig bak mot köksbänken. Hon går långsamt mot honom och ställer sig mitt emot, men lutad mot köksön bakom. Hon suckar tungt. Funderar på vad hon ska säga utan att bryta ihop totalt, hon måste bara försöka få honom tillbaka.

"Förlåt.." Börjar hon och känner hur tårarna är påväg, men hon är snabb med att dra bort dom. Det är inte synd om henne, försöker hon intala sig själv för att sluta.
"Alex..." Suckar Josef tillbaka och slappnar av lite mer i hållningen. De står länge och bara kollar på varandra, men ingen vet riktigt vad dom ska säga. Tillslut kliver Alex fram mot honom med små steg, knappt märkbara. Efter några sekunder är hon så pass nära att hennes fötter står emellan hans och deras läppar är bara centimeter ifrån varandra.

Hon tvekar lite innan hon tar upp ena handen på hans kind och drar in honom för en kyss. Precis innan deras läppar äntligen ska nudda varandra igen sätter Josef sina händer på hennes axlar och drar bort lite.
"Det funkade ju inte?" Säger han försiktigt, han vill inte att hon ska göra något hon kommer ångra. Även om det här verkligen är det enda han vill, så känns det inte rätt att låta henne göra så efter allt.
"Jag vet att jag sa det, men vi får väl se till att få det att fungera. Vi får väl berätta för dom andra om vi måste? Som att dom inte redan miss..." Säger hon men avbryts när Josef istället sätter händerna på hennes midja och drar in henne i en kyss. 'Äntligen' Tänker dom båda och njuter av varje sekund av de långsamma och passionerade kyssarna.

De kysser varandra länge, ingen av dom verkar vilja sluta. Josef drar upp sina händer från hennes midja, över hennes kropp och upp över hennes axlar. Han håller om henne nära och fortsätter kyssarna. Alex sitter sina armar runt honom och släpper tillslut kyssarna försiktigt.
"Förlåt för allt, jag vet inte vem jag försökte lura. Jag älskar dig, jag tror bara att jag blev rädd. Det blir så när jag släpper in folk för fort liksom..." Förklarar hon och lägger hakan mot hans axel, han gör likadant men mot hennes.
"Alex, jag förstår dig. Jag älskar dig också och jag lovar att jag inte skulle svika dig. Okej?" Svarar Josef självsäkert och känner hur hon nickar försiktigt mot hans axel.
"Vad har jag gjort för att förtjäna dig?" Viskar hon svagt och han skrattar nästan till lite.
"Ja, det kan man ju undra..." Viskar han sedan tillbaka och hon drar bort huvudet från hans axel.
"Tyst med dig!" Säger hon och skrattar till, innan hon kysser honom igen.

Kyssarna verkar aldrig vilja ta slut, det är som att dom tar igen alla som dom missat den senaste tiden. Josef börjar efter en stund dra Alex ut mot soffan, men utan att släppa kyssen. Hon följer entusiastiskt med och drar sina händer över hans kropp. Han sätter sig ner med henne över sig i knäet, tätt ihop mot varandra. Josef kysser henne ner på halsen och börjar dra av hennes tröja. Hon stönar högt när han tar på henne, det känns som en evighet sen.
"Jag visste väl att du saknat mig..." Viskar Josef flörtigt i hennes öra och ler brett.

Han är så lycklig över att det inte är slut, att det fortfarande kommer vara dom. Han njuter av varje beröring mellan dom och håller nästan på att spricka när Alex stönar, han får inte nog av henne. När hon drar av hans tröja och börjar knäppa upp hans byxor känner han hur han helt tappat kontrollen över sin andning. Han ser också att hon märker det och ler.
Han låter blicken falla över hennes kropp, 'Hon är så vacker' tänker han och kysser henne ännu hårdare.

En timme senare

"Hur mår du förresten?" Frågar Alex försiktigt. Dom ligger nu tätt inpå varandra i sängen under det fluffiga täcket.
"Det är bra nu" Svarar Josef snabbt och hon känner hur han kramar om henne lite hårdare när han svarar. Som att han verkligen inte vill att hon ska kunna gå igen, kanske undermedvetet, men oavsett så tycker hon att det är väldigt gulligt.
"Jag har knappt ätit eller sovit den här veckan" Erkänner han sedan och hon får en klump i magen.
"Förlåt, verkligen!" Börjar hon och vrider sig lite mer åt sidan, så att hon han lägga ett ben över honom.
"Jag vet inte vad jag höll på med... men det blev bara så jobbigt med allt, för mycket liksom. Men nu måste vi berätta för dom andra." Fortsätter hon och blir lite nervös.
"Det löser sig." Svarar Josef bara lugnande och pussar henne länge i pannan.