Jolex💕

Arg?

Josefs lägenhet (18:14)

"Vad är det?" Undrar Josef oroligt när Alex inte säger något mer. Han ser på henne att det inte är något bra och klumpen som bildats i magen växer. Hon tar ett djupt andetag blundandes. Det gör honom bara mer nervös och tusen olika scenarion snurrar runt i huvudet. 'Vill hon göra slut? Är hon sjuk? Vill hon flytta? Byta jobb?' Mer än så hinner han inte tänka innan hon börjar prata.
"Okej så om jag berättar det här nu så vill jag att du låter mig prata till punkt utan att avbryta tills jag säger att jag är klar. Snälla?" Frågar hon nervöst och Josef håller på att spricka. 'Vad är det hon ska berätta?!'
"Jag lovar, berätta nu" Säger han tillslut och lägger sin hand på hennes på bordet. Stryker lite med tummen.

Alex tar ännu ett djupt andetag och gör allt för att lyckas hålla samman och inte bryta ihop totalt. 'Tänk om han tar det helt fel? Eller blir arg?'
"Josef...jag tror att jag är gravid. Eller jag vet det. Jag har ju p-piller och så men jag måste ha glömt. Jag har varit sen ett tag och mått illa, så för några dagar sen bestämde jag mig för att ta ett test för säkerhets skull liksom..." Börjar hon och känner hur luften i henne börjar ta slut. Hon andas tungt och greppar tag i hans hand hårade innan hon fortsätter, men hon vågar absolut inte möta hans blick för nu kommer det värsta.
"Jag vill inte ha barn..." Fortsätter hon men rösten brister och hon bryter ihop i tårar. Hon släpper hans hand och begraver istället sitt huvud i sina händer. 'Fan!' Tänker hon. Det var ju det här som inte skulle hända, hon skulle ju inte bryta ihop.

Josef är helt chockad, han kan inte förstå vad hon just sagt. Nyss var allt bra och nu gråter Alex så mycket att hon inte får luft. Han flyttar sin stol närmare henne och kramar om henne hårt samtidigt som han drar lugnande över hennes rygg. Hon lutar huvudet mot hans bröst men kan fortfarande knappt andas normalt.
"Såja..." Försöker Josef för att hon ska lugna sig och tillslut blir det lite bättre.
"Du får prata nu" Viskar hon svagt och snorigt. Men vad ska han säga? Det här är för mycket att ta in och han var inte beredd.
"Alex, det kommer att ordna sig. Ingen kommer att tvinga dig till något och allt kommer att bli bra, jag lovar" Försöker han trösta med för att hon inte ska bli mer ledsen.

"Så du är inte arg?" Undrar hon försiktigt med hackig röst.
"Arg? Varför skulle jag vara arg?" Undrar han förvånat.
"För att jag inte vill ha barn..." Viskar hon men kan knappt säga meningen utan att luften rinner ur henne totalt. Det gör så ont i henne att veta att det finns ett barn i henne som hon väljer bort. Men hon vill verkligen inte, hon skulle liksom inte klara av det och speciellt inte med tanke på hennes yrke. Hon har liksom alltid tänkt att hon inte kommer skaffa några barn.
"Såklart inte, det skulle jag väl aldrig bli arg för? Jag älskar verkligen dig Alex men jag tror inte att du och jag kanske är menade att skaffa barn. Förstår du?" Frågar han försiktigt och känner hur hon nickar svagt. Men han vet inte riktigt hur han ska formulera sig. Han har liksom aldrig drömt om att bli pappa och aldrig känt någon barnlängtan alls. Och om han nu skulle göra det, så är det helt Alex beslut.
"Åh tack. Jag älskar dig!" Säger hon lättat och han känner hur hon andas ut tungt i hans famn.

Josef tycker såklart att det känns bra att hon berättat och han förstår precis hur hon känner. Men ändå är det något som gnager i honom. Varför var hon så rädd att han skulle bli arg? Han har aldrig någonsin blivit arg på henne utanför jobbet och speciellt inte för så här känsliga saker. Visst kan han väl förstå att hon var nervös för att han skulle tycka annorlunda, men arg? Nej, han övertänker nog bara nu. Han vet ju att hon litar på honom och det känns bra att hon faktiskt vågade berätta.

I soffan (20:03)

Dom har suttit tysta länge framför tvn och bara hållit om varandra, eller det är väl mest Josef som håller om Alex som krupit ihop med huvudet mot hans bröst och dragit en filt över sig.
"Du?" Säger Josef efter ett tag och rätar lite på sig.
"Mm" Svarar Alex bara och blundar lite, nervös över vad han ska säga. Hon har fortfarande inte lugnat ner sig helt, tårarna finns kvar i halsgropen och allt känns bara för mycket.
"Vet du när ska du ta bort det? Vill du att jag är med?" Frågar han försiktigt och vet inte riktigt hur han borde formulera sig. 'Det' kanske inte riktigt var rätt ord. Men men.
"Ja jag har redan bokat på onsdag, i övermorgon alltså. Vid ett-tiden tror ja det var." Börjar hon och sväljer hårt, det är så jobbigt att säga det högt.
"Snälla följ med" Fortsätter hon och vrider upp huvudet mot honom. I vanliga fall brukar hon vilja göra saker själv, men nu känner hon verkligen att hon kommer behöva hans stöd.
"Såklart" Svarar Josef snabbt och pussar henne i pannan.
"Jag finns alltid för dig" Fortsätter han och kramar om henne hårt och länge.

Alex känner hur hon blir varm men samtidigt tårögd igen. Men tårarna som tränger fram nu är inte samma slags tårar. Nu blir hon mer tårögd åt hans reaktion och insikten om vilken tur hon har att det är just honom hon är med. Hon var rädd att han skulle bli arg, vilket han inte blev. Men hon var också rädd för en annan sak, att han skulle ifrågasätta. Men det gjorde han inte heller. Hon var liksom rädd att han skulle fråga varför hon inte vill ha barnet och det skulle ha blivit jobbigt att svara på. Anledningen är nog att hon själv inte riktigt har ett rakt svar. Hon tycker liksom att det skulle bli för jobbigt, det skulle ta all tid och hon skulle känna prestationsångest över att vara en bra mamma. Med tanke på hennes egna psykiska mående och ibland svårigheter så skulle det nog bli svårt att ha ett så stort ansvar över någon annan, men också att vara gravid så länge. Tanken på att hon skulle kunna bli mamma skrämmer henne.