Mate

Lost in the Forest

"Det måste vara något fel på kartan" konstaterade Emelie suckande och småsprang efter mig.  Vi visste inte vara vi var men det är skolans årliga orientering vi pratar om här. Varje år slutade det med att missing people fick rycka ut. Men inte hade jag trott att de skulle leta efter Emilie och mig i år. Som tur var hade vi båda två gått i scouterna när vi var yngre så vi kunde ha en chans att överleva. 

"Moll jag orkar inte. Kan vi inte bara sätta oss ner en stund?" typiskt Emelie. Vi hade varit vilse i typ tio minuter och hon var redan trött. Jag nickade och hon satte sig på närmaste sten.

"Tror du de letar efter oss?" Frågade Emelie efter  några minuters tystnad.

"Nej, de vet antagligen inte ens att vi är borta än" hon såg lite orolig ut och jag omslöt henne i en kram. Hon var alltid en sådan baby men jag älskade henne än då.  Vi var så olika men ändå så lika. vi båda var brunetter, men nu hade hon färgat sitt hår svart. Jag hade brungröna ögon och hon hade guldgröna. Jag älskade hennes ögon då de påminde mig om kattögon. Hon var en "bad girl" men med en bubblande personlighet och man kunde inte något annat en älska henne. Jag var den duktiga tjejen med bra betyg och Emelies kompisar skulle beskriva mig som tråkig. Men hur tråkig jag än kunde vara så hade Emelie stannat vid min sida.

"Jag är hungrig" sa jag och sparkade bort en sten på marken. Hon lyfte sitt huvud från min axel och stirrade på mig.

"Du är alltid hungrig" sa hon och skakade på huvudet som om jag nyss hade konstaterat att människor får mäniskobarn och inte valpar.

Vi satt tysta och hörde hur blåsten slet i träden. Plötsligt hörde vi hur grenar knäcktes och både Emelie och jag ställde oss kvickt upp. Vi kollade på varandra och hennes ansikte lyste av skräck. Ut genom skogen kom tre enorma vargar. De var så stora och ståtliga att jag inte kunde göra annat en gapa. Emelie gömde sig bakom mig och jag förstod att hon inte alls tyckte som mig. Jag såg skönhet, hon såg skräck. Två av vargarna kom närmare med försiktiga kliv. Den tredje, som var den största och mörkaste kollade rakt på mig. Han hade gröna stora vackra ögon och det kändes som om den kollade rakt in i min själ. Det var inte obehagligt som det låter utan det kändes helt underbart. Han såg på mig som ingen annan någonsin gjort. Men som alla magiska ögonblick går de över och ersätts. Jag insåg nu att de andra två vargarna var väldigt nära. För nära. Man kunde se deras hungriga blick och Emelie som gömde sig bakom mig började gråta. Allt kändes som i en skräckfilm, problemet var bara att det var verklighet.

De var så nära nu att jag kunde känna deras varma andedräkt. Aldrig hade jag trott att Emilies och min död skulle se ut så här. Att min familj, släkt, mina grannar Ingrid och Bert, vänner och helt okända personer skulle få läsa "DE FÖRSVUNNA FLICKORNA HITTADE DÖDA - DJURATTACK" i dagstidningen om våran hemska och lidande död. Jag stängde ögonen för att möta min död. Ett iskallt ylande far genom luften. Jag antog att det var någon slags krigssignal men jag kände inte några tänder mot min hud. Jag kände ingen smärta. Jag kände ingenting. Mina ögon öppnades sakta och jag stirrade in världens finaste gröna ögon. Vargarna var borta och framför oss stod nu tre killar i tjugoårsåldern. De var snygga med deras bara överkroppar som visade deras magrutor. Min blick fångades återigen av han med gröna ögon. Han var snyggast med en fin solbränd hy som jag bara skulle kunna drömma att få ha istället för min snövita hy. Han hade Svartbrunt hår som var sådär snyggruffsit. För att göra en lång historia kort, så var han varje tjejs drömkille.

Jag vände mig om och mötte Emelies skräckslagna  ansikte. När hon fick syn på killarna ersattes det av en hungrig blick och en gapande mun. Jag kan inte klandra henne för jag såg säkert likadan ut själv. Jag la en beskyddande arm om Emelies axlar innan jag vände mig om igen. Jag föll baklänges när jag upptäckte att killen med ögonen stod ansikte mot ansikte mot mig med bara några centimeters avstånd mellan våra läppar. Innan jag nådde marken i mitt fall kände jag starka armar runt min midja. Hans beröring var som fyrverkerier i min kropp.  

Han formade sina perfekta läppar för att säga "MIN"

Jag gav honom en frågande blick men jag fastnade i hans ögon. Jag kunde inte slita blicken från dem. Lika gröna som skogen med några gnistrande silvriga nyanser. De där ögonen såg precis ut som... vargens. Jag fick panik när jag insåg att de här männen var vargarna, vilket låter helt ologiskt. Men sant. Innan jag hinner reagera är jag upplyft i killens famn och jag känner där våra kroppsdelar rör vid varandra brinner det.

*******************************************************************************************************

Hej mina påfåglar!

Hoppas ni gillar min nya bok! Jag ska göra den så bra jag kan. Har ni några funderingar eller åsikter är det bara att höra av er.

Om du gillade kapitlet:

Rösta

Kommentera

Läs nästa kapitel

OM du INTE gillade kapitlet:

Kommentera om felet

Läs inte vidare

::::::

Älskar er!

Puss, puss