Mate

Tears

Hej! Skrev detta sent, så ifall det är några fel ändrar jag det senare, okej?

Tack för alla röster och kommentarer, det gör verkligen min dag när det kommer upp på min mobil!

Nu tillbaka till berättelsen...

********

Nej,nej, NEJ! Värmen var är du på väg?! Snälla stanna...?

Men värmen var inte på min sida idag, istället ersattes den av kylan. Jag kan inte påstå att kylan och jag är bästa vänner men jag ska inte prata illa om någon. Det är taskigt.

Jag kröp ihop till en boll och drog täcket hårdare runt mig. Jag visste inte om jag var vaken eller inte, men kallt var det. Det hade varit så varmt och beskyddande innan värmen försvann. Jag måste medge, att efter allt jag och värmen gått igenom trodde jag inte att den skulle överge mig så här. Jag älskar att sova men sömnen som jag hade befunnit mig i hade varit den bästa i hela mitt liv. Den kändes äkta och hel, inte någon provstress eller några höga förväntningar kändes av. Allt var bara så fridfullt. 

När jag öppnade ögonen möttes jag ett grumligt rum. Gardinerna släppte bara in minimalt med ljus, trots det visste jag att det var tidig morgon. Om jag lyssnade noga kunde jag höra fåglar kvittra. Jag såg mig omkring i rummet och minnena kom raskt tillbaka till mig.

Jack! Jag sov med Jack!

Det var han som hade fått mig att känna mig trygg. Det var han som hade varit värmen. Och det var han som inte befann sig i sängen.  För ensam låg jag på Jacks stora säng. Jag offrade min hand när jag sträckte över den till andra sidan för att känna om det var kallt. Han måste ha lämnat för en stund sedan för den var kall. Utan att jag ville blev jag dyster. Tanken på att han lämnat mig fick mitt hjärta att värka. Men jag insåg att han antagligen bara gått ut för att jobba.

Jag klädde raskt på mig gårdagens kläder. Jag hoppades att jag skulle kunna duscha senare. Först ville jag bara se Jack. Han var som en drog - du blev snabbt beroende.

Jag smög runt i huset, trampade lätt på golvet för att minska risken att väcka någon. En gång hade jag råkat väcka Emelie. Låt oss bara säga att det gör jag aldrig om. De flesta personer skulle ha blivit arga för att ha blivit väckt mitt i natten. Men Emelie är Emelie, och istället för att bli arg och att skrika, talade hon om hur stolt hon var över mig. Emelie hade alltså trott att jag sovit hos en kille,  när jag egentligen bara råkat somna i biblioteket och blivit inlåst. Hur många gånger jag än berättade för henne sanningen, vägrade hon lyssna. Gud, jag fick höra på hennes helhjärtade tal och snuskiga lektioner, som hon kallade det, i en hel vecka. Allt för att bibliotekarien Ann-Marie inte väckt mig, låst in mig och sedan tappat den enda nyckeln till biblioteket i en av avloppsbrunnarna utanför skolan.

När jag kom ner till en utav hallarna hörde jag röster i köket. Till en början var det bara mummel och jag smög närmare för att höra tydligare.

"Hon förtjänar det inte. Hon är bara en ynklig själ som tror att hon är nått" sa en nasal kvinnlig röst. Ett omänskligt ljud, fylld med varning hördes och jag blev genast nyfiken. Hur mycket jag inte ville tjuvlyssna, smög jag ändå fram för att få syn på dem.

"Du vet att det är sant!" sa kvinnan igen och det var då jag fick syn på henne. Hon hade på sig en tajt liten tröja som visade hennes enorma bröst, en tajt kjol som kramade hennes kurvor och visade hennes långa smala ben. Hon var vacker med ett söt ansikte som såg oskuldsfullt ut. Trots detta visste jag att hon inte var det för på det sättet hon hängde på Jack och tryckte hennes bröst upp mot honom, var allt från oskyldigt. Jack bara stod där med inte ett ansiktsuttryck. Helt tom och kall. Precis som jag stod där, helt tom och kall.

"Dessutom är jag perfekt! Jag är stark och dessutom vet jag precis vad du kräver" sa hon och förde en hand nerför hans väldefinierade muskulerande bröst. Jag kunde inte se mer, så jag vände mig snabbt om för att springa. Jag sprang för att få bort bilden från mitt huvud. Sprang för liv och död.   

Klart det inte var äkta! Jag menar se på dig själv! Du är lika tråkig som de gråa molnen på himlen, medans han var lika spännande som månen. Livet är inte ens så orättvis att du skulle bli med honom! FÖREVIGT! vilket skämt.

Smärtan i bröstet blev inte bättre, snarare sämre. Han hade orsakat mig så mycket smärta med att ta ifrån mig allt jag visste och kände till. Fört bort mig från min familj och mina böcker på skrivbordet, som jag inte skulle någonsin röra vid igen, och troligtvis gjort så att jag ligger efter i skolan. Jag borde hatat honom för att under all den här tiden hade han bara lekt med mig. Fått mig att känna mig viktig. Jag borde hatat honom, men det var lika omöjligt som att säga nej till gratis mat. För bortom allt detta hade han visat att världen varit blind, eller snarare att vi, människor, varit blinda. Blundat för allt övernaturligt och misstänkt. Sagorna som berättades när vi var små var lika sanna som verkligheten. Han hade öppnat mina ögon och jag såg nu klarare än någonsin. Han hade gett mig hopp och lagt ut en framtid. En framtid som hans.

Jag sprang till Emelies och mitt rum, kastade mig mot badrummet och låste. Hittade en plats i det stora badrummet och sjönk ner på det kalla klinkersgolvet. Jag insåg inte att jag grät förens stora, tjocka tårar träffade golvet. Det var som att se allt på en film. Att se sina tårar droppa i slowmotion ner till golvet för att sedan delas flera i bitar, precis som mitt hjärta. 

*****

Jag hatade detta kapitel, eller i alla fall vad som hände i det. Vad tyckte ni?

Som alltid,

RÖSTA, KOMMENTERA och FÖLJ!

Uppdatering bör komma inom kort, men jag har skola fortfarande! Men jag jobbar på, bara för er!

All kärlek,

Franzie