Mate

Burned Pancake

Somliga tyckte att anatomi var enkelt. För mig å andra sidan var det inte det. Speciellt inte när du inte fick stopp på blodet som rann ner för dina knän. Två rosa flammiga handdukar låg slängda på golvet och jag önskade innerligt att den hemska åsynen kunde försvinna. Badrummet såg nämligen ut som en mordplats, och jag hade ingen aning om hur jag skulle förklara det för Jack. Tid hade jag ingen aning om heller. Bäst jag visste, kunde Jack komma inslungande när som helst. Ovissheten gjorde mig orolig och det lämnade mig med att stanna mina rörelser och lyssna efter Jacks steg upp för trappan. Men än så länge hade jag inte hört det, enbart bestick som skramlade från köket.

Jag tog duschhandtaget och sköljde bort blodet i duschen med vatten. När det blivit rent tog jag ännu en handduk och började gno bort blodet från klinkergolvet. Mina knän värkte och även om blodet inte slutat rinna än, hade mängden minskat betydligt. I skåpet under handfatet hittade jag en nagelsax och med den klippte jag isär Jacks T-shirt, som jag tidigare haft på mig. sedan virade jag runt tygstyckena om vardera knä. Innan jag gick ut ur badrummet, med de blodiga handdukarna i händerna, tittade jag en gång så inget blod fanns kvar. Till min glädje hade jag fått allt rent, för annars hade det blivit en del att förklara för Jack.

Än var jag inte helt säker på hur jag skulle berätta för honom. Jag var fortfarande i chock, men det hela förklarade Annas beteende. Hon hade inte varit stressad över jobbet i huset - hon var stressad över att behöva välja sida. Mannens röst lät så bekant, men jag kunde inte komma ihåg vem den tillhörde. Dock hade jag aldrig varit bra på att sätta namn på röster, jag kunde knappt höra skillnad på dialekter.

Klädd i jeans och en tunn, grå tröja slängde jag Jacks morgonrock och de blodiga handdukarna i tvättmaskinen. Tidigare hade jag hört ytterdörren slå igen och jag antog att det var Anna som skulle vidare till ett av flockhusen. Hon skulle inte komma tillbaka förrän om ett par timmar, vilket betydde att jag hade gott om tid att berätta för Jack. Men när jag var på väg ner mot köket ännu en gång hörde jag ett stekande ljud. Mitt hjärta bultade snabbt innanför tröjan, av tanken på att behöva konfrontera Anna. Jag var aldrig riktigt den personen som sa till personer, utan alla muntliga diskussioner fick Emelie ta.

Plötsligt ekade huset av Despacito av Luis Fonsi, och jag pustade ut av lättnad. Med eteriska steg gick jag in i köket och såg Emelie dansa och sjunga med en stekspade som mikrofon. Det kök som Anna höll kärt och städade in i sista detalj var nu täckt utav mjöl. Med en stirrande blick och huvudet roterande från sida till sida, tog jag in denna katastrof framför mig. Det var inte förrän låten övergick till en ny som Emelie kom ur sin trans.

"Vad har du gjort?" frågade jag förbryllat. Emelie hopade till och tittade sig om axeln och fick sån på mig.

"Se inte så nedstämd ut! Jag har gjort frukost till dig!" tjöt hon med världens största, och stoltaste, leende.

Jag fortsatte att studera henne med rynkiga ögonbryn och sa, "Du vet att klockan är ett va?".

Emelies leende började sakta avta och till slut vände hon sig mot mobilen, som hon nyligen hade fått av Cole. Med tydliga, stora siffror lös 13.08 på displayen mot henne. Efter en stund betänketid vände hon sig åter igen mot mig och log beslutsamt, "Då får det väl bli brunch då! Frukost för mig och lunch för dig".

Innan jag hann svara slogs vi båda av en brännande och inträngande lukt som fick Emelie att svära och mig att rusa fram till stekpannan. Pannkakan var lika mörk som natten.

***

Solen sipprade igenom fönsterna i Jacks arbetsrum och lös upp det svarta arbetsbordet som hade stora, men organiserade, pappers högar. Bakom arbetsbordet stod flera bokhyllor som var fyllda med böcker. Jag drog lätt mina händer över titlarna över alla böcker. Vissa med ett språk som jag inte förstod, medan andra böcker var så slitna och gamla att titlarna hade börjat falna bort.

Efter att överlevt brunchen med Emelie, utan några brännskador, tog jag mig i kragen för att gå till Jack. Det som börjat som en bra dag, hade snabbt utvecklat sig negativt. Till och med att gå hit till Jacks arbetsrum hade visat sig vara värre än jag trott. Nyfikna blickar var jag van med vid det här laget, men blickar som innehöll något annat än undrande? Idag var deras blickar mörkare och innehöll något mer som jag inte kunde sätta ord på. Och när jag väl kommit fram? Ja, då var Jack inte ens där.

Så nu var jag här, cirkulerande i tristess. Tiden med Jack hade varit mycket väntande, både från hans och min sida. Jag var trött på att inte ha något att göra, de få timmarna jag jobbade i trädgården och träningen var inte tillräckligt. Jag menar, jag borde gå i skola vid det här laget. Emelie hade tidigare idag berättat att hon älskade det nya livet med Cole och hade inga planer på att ta kontakt med det tidigare, trots att hon nu hade en möjlighet. Mobilen hade hon fått för att när som helst kunna ringa Cole, och jag önskade att Jack någon gång kunna göra det samma för mig.

En hand virade sig runt mig och jag drogs mot en hård kropp. Gnistor slogs mellan oss och jag tog upp mina händer och strök Jacks.

"Saknar du mig redan?" viskade han i mitt öra och jag gnuggade min kind mot hans. Jag vet inte hur eller när jag bekom så bekväm med honom. Aldrig hade jag behövt ha någon nära mig, någon som skulle hålla om mig genom natten. Men nu? Jag skulle frivilligt kunna dela choklad med någon annan bara för att få tillbringa en minut ihop med Jack.

"Ja, men det är inte därför jag är här..." började jag, men när Jack började placera pussar längs min hals, blev min röst svagare. Vad jag tänkt berätta kändes inte så viktigt längre. Jag tryckte mig mot honom, och tillslut höll Jack upp min kroppsvikt.

"Jack..." viskade jag men han bara tystade mig med en kyss, innan han fortsatte. Jag försökte hämta mig tills när jag sa med en mer klar röst, "jag är redo".

Med en duns hamnade jag på golvet igen. En förvirrat, men hoppfullt, ansiktsuttryck bar Jack medan han studerade mig.

"Va?" frågade han slutligen.

"Jag är redo" upprepade jag medan jag tog ett kliv mot honom och kysste honom på läpparna. Sedan lät jag min mun pussa honom fjäderlätt ner till halsen där jag bet till försiktigt. Jack flämtade och jag kände hur hela han var spänd.

"Är du säker?" frågade han andfått.

Jag tittade upp mot honom och mötte hans nu mörka ögon och log, "Jag har aldrig varit mer säker på något, jag har inte ens beslutsångest".

Jack skrattade lätt, då han visste hur svårt jag hade för att bestämma mig för saker och ting. Jack strök bort håret från min hals innan han omfamnade mig i ett stadigt grepp. Egentligen hade jag nog inte tänkt igenom det här, men jag var varken nervös eller rädd. Dessutom var jag säker på att Jack var den jag ville leva mitt liv ihop med. Det hela kändes rätt.

Jag kände mig till frids och älskad med honom. Hans läppar var mjuka mot mitt skinn och jag lät stundens hetta omsluta mig. Hans tänder trängde slutligen igenom och jag kände blod rinna ner mellan brösten. Det var som om jag blev bländad och massa känslor strömmade in i min kropp. De var så nära och starka att de nästan kunde vidröras, men jag kunde inte placerad dem var de höll hemma. Ena stunden stirrade jag rakt in i ljuset, i nästa stund var det svart.

********************************************************************

Hello frendos!

Vad tyckte ni om kapitlet?

Åh förresten... Lite life-update, men just nu har jag små mini-Georgisar springandes runt mig. Hur sött?!

Som alltid, glöm inte RÖSTA, KOMMENTERA och FÖLJA om ni tyckte kapitlet var bra och ifall ni vill ha fler!

All kärlek,

Franzie