Mate

Broken Heart

Tidigare...

~ Trött, hungrig och generad ville jag inget hellre än att gå hem. Men en blick på hennes händer fick mig att utbrista, "Du är ju-"

Längre än så hann jag inte förrän hon kastade sig mot mig. ~

__*__

"Va tyst" sa kvinnan och satte sina blodiga händer över min mun som en försäkran om att jag inte skulle börja skrika. Jag låg på rygg med henne över mig för att hålla mig nere. Trots all träning kunde jag inte försvara mig mot henne.

Kvinnan var vältränad och stark. Hennes långa blonda hår var fäst i en hästsvans och hennes blå ögon lyste av stridsvilja. Kläderna var enkla men stramade åt runt hennes kropp och gjorde henne mer rörlig. Hon tog oss bort från högen till en stor sten där hon återigen höll mig nere.

Jag försökte få bort hennes blodiga händer från min mun genom att skaka på huvudet, men förgäves. Allt jag kände var hennes blod leta sig fram mellan mina läppar, vilket fick mig att pressa ihop dem till ett smalt streck.

Jag visste inte om kvinnan hade ett sår i handen eller någon annanstans på hennes kropp, men hon verkade inte bry sig när hon skannade omgivningen. Jag kunde känna hennes kropp stelna till då och då som hon hörde ljud.

Än en gång försökte jag ta mig loss, men hon tryckte sig mot mig mycket hårdare. Hennes kalla ögon hamnade på mina innan hon lutade sig mot mitt öra och viskade, "Vill du dö, eller?" innan hennes blick återigen flög runt oss.

Kvinnans fråga fick mig att bli en aning chockad. Det hade låtit som hon gjorde mig en god gärning genom att sakta kväva mig med hennes blod.

Men åt andra sidan hade hon inte dragit ut en kniv för att hota mig. Kvinnan verkade inte vilja skada mig. Den nya insikten fick mig både bli förvirrad och lugn, tills jag insåg- om inte hon är det egentliga hotet, vem var då det?

Jag skakade på mitt huvud som svar på hennes fråga och jag låg stilla tills hennes muskler spände av en aning. Kvinnan gav mig en varnande blick innan hon tog bort sin hand. Snabbt torkade jag bort blodet som befann sig runt min mun och mina läppar.

"Du är skadad" sa jag och tittade på hennes hand där ett stort jack löpte från handleden till handflatan.

Hon tittade på mig som om jag vore dum och sa, "No shit Sherlock"

Hennes svar var så sorglös och humoristisk att jag inte kunde annat än le. "Vem är du?"

Kvinnan suckade och ställde sig upp innan hon svarade, "Lyssna här Luna, vad sägs om att du håller käften?"

Mitt leende slocknade och jag rynkade ihop pannan, "Inte förrän du berättar om varför du attackerade mig"

"Attackerade dig? Jag är ganska säker om inte jag fått tyst på den där lilla munnen hade du fått oss båda två dödade" sa hon bitskt.

"Du räddade oss från vad?" frågade jag och ställde mig upp. Kvinnan tittade på mig innan hon skakade på huvudet och började gå mot stigen.

"Kommer du eller ska du låta vargarna ta dig igen?" frågade hon med ryggen mot mig.

Med snabba steg kom jag ifatt henne så vi gick jämte varandra och jag frågade förvirrat. "Du är inte en varg?"