Mate

Beauty and the Beast

Jag ville hem, nu mer än någonsin. Jag kände mig pinsam och generad av det som hänt. Jag ville ha min mamma nära, för att ge mig en kram och säga att allt skulle bli bra. Att allt skulle bli vanligt igen. Det här var inte mitt liv. Ingenting hände i mitt liv förutom när Emelie var nära. Hon var vinden som gjorde mitt liv till blåsväder. Men nu var det Jack som gjorde att jag gick i motvind. Det var storm. Och allt jag kunde göra var att följa med till dit vinden bar mig. Jag kunde bara hoppas att det inte föll ner något träd på mig.

Min rumpa var stum och mitt högra ben hade somnat. Perfekt.  Med skakiga ben ställde jag mig upp och förflyttade mig till spegeln.

Ett rött ansikte, med lika rödgråtna ögon stirrade tillbaka. Hennes underläpp hade spruckit och torkat blod fanns på hennes läppar. Håret såg mer ut som ett fågelbo än något annat och hennes kläder var skrynkliga.  Jag kollade in i hennes trötta ögon igen och undrade vem hon blivit. Hon brukade vara stark, med en glimt i ögat som alltid blomstrade ut när hon log. Hon måste vara stark nu. Kanske, till och med starkare än hon varit tidigare. Hon öppnade försiktigt dörren och såg på en sovande Emelie. 

Hennes svarta hår låg som en gloria runt hennes huvud. Hennes nattsminkning hade bleknat med natten. Jag kunde knappt ha maskara på mig till skolan, medans hon hade ett behov att dygnet runt ha smink på sig. Hon hade jämnt gnällt på mig, men jag förstod inte. Varför ha smink på sig om man ändå inte blir nöjd? Jag skakade på huvudet och stängde dörren igen. Med det tog jag av mina kläder och gick in i duschen. Det varma vattnet hjälpte mina tankar och muskler att slappna av. Det var tills jag hörde en knakning. Den var lös och lätt, så jag antog att det var Emelie som vaknat.

"Kom in!" ropade jag inifrån duschen. Dörren öppnades men jag vände mig inte om. Hon skulle ändå inte kunna se mig på grund av det grumliga glaset.

"God morgon Emelie! Innan du börjar terrorerar mig med frågor, vill jag bara säga att vi åtminstone kan äta innan. Jag är vrålhungrig!" ropade jag igen och stängde av vattnet. Jag kramade snabbt ur vattnet ur mitt hår och öppnade en glipa mellan dörren för att ta handduken på kroken utanför.

"Kan du vara snäll och ge mig handduken?" frågade jag irriterat när jag inte hittade det jag sökte. Jag kände ett mjukt material nudda mina fingrar och jag tog tag i handduken. "Tack" mumlade jag och slingrade hastigt den runt min kropp.  Jag kände mig genast lite varmare.

Emelie var kanske på dåligt humör för så här tyst har hon inte varit sen hon var i ett bibliotek.

Hon har aldrig varit i ett bibliotek.

Vänta, så vem är utanför?

Min puls ökade medans jag försökte se ut från glaset som bara gav en hint av att någon stod där. Jag drog handuken hårdare om mig innan jag tog ett steg ur duschen.

Chock var det som fanns kvar i mig när jag såg vem som stod lutad mot dörren.  Det dystra ljuset fick hans käkben att bli tydligare och hans hår var rufsigt efter för många irriterade slitningar i håret. Hans blick var mörk när han tittade på mig, vilket fick mig att dra hårdare handduken runt mig.

"Gå ut" mumlade jag med en hemsk röst. Emelie brukade säga att jag lät som en valross när jag hade gråtit.

Han stod kvar. Egentligen förvånade det mig inte. Jack tog inte order från någon, så varför skulle han lyssna på mig? Jag betydde inget mer en leksak för honom.

För varje steg han tog, tog jag ett bakåt. Det kändes som om mitt hjärta skulle hoppa ut från mitt bröst när jag nuddade vägen med min bakdel.