Mate

Give Me A Kiss

Man skulle kunna tro att livet lekte med oss. Att någonstans långt där uppe satt någon med trådar och drog i våra armar och ben. Eller handlade allt om karma? Vad vi gjorde i livet slog tillbaka, både på gott och ont.

Men i så fall vad hade Emelie gjort för att bli upptryckt mot väggen av ingen mindre än Cole?

"Låt flickan gå, Cole" Jack talade lugnt, men man kunde ändå ana varningen i hans röst.

Jag som däremot skrikit innan, såg på med stora, förvirrade ögon. Jag kunde inte få fram ett ord ur min tilltäppta hals. Allt jag kunde göra var att upprepa ord om och om igen i mitt huvud.

Cole, du vågar inte skada henne...

Du vågar inte skada henne...

Skada henne inte...

Min kropp kändes tung, som om jag bar på en stor sten, och även om jag ville kunde jag inte ta mig fram. Istället tog jag tag i Jacks töja och drog honom till mig. Hans lukt omfamnade mig och det var som om jag simmade i en regnskog, friskt och exotiskt. Jag kändes genast lättare, som om jag tappat stenen och tyngdes inte längre ner, och kunde röra mig igen. Jag lyfte min fot för att ta ett steg fram, men stoppades av Jacks famn. Han höll mig i fångenskap med hans grepp. Allt jag kunde göra var att känna mig säker i hans famn och låta min mate ta över situationen.

"Nej" var Coles ända respons, men den var tillräckligt barsk och kall för mig att ge mig en ilning längs med ryggraden.

"Låt. Henne. Gå." Jag titta upp mot Jack när han bet ut varenda ord, hotfullt och beslutsamt. Hans gröna ögon tittade på Cole med en bestämd blick. Även jag ryggade tillbaka av Jacks röst, men Cole verkade inte bry sig, antagligen van.

Istället tittade Cole med ett uppgivet ansiktsuttryck mot Jack och sa, "Vet du hur hon luktar?"

För en vanlig ovetande människa, som jag var innan, kunde den meningen ha tolkats helt annorlunda. Men om man umgåtts med varulvar och häxor var det vardag.

"Du menar förutom massa parfym? Nej"

Svaret från Jack fick mig att öppna munnen i chock.

Han visste inte hur hon luktade egentligen?

Jag kunde ha undvikit allt det här. Fortsatt leva i omedvetenhet och aldrig träffat Jack. En farlig alfa som dödat fler än vad jag hälsat på. Hans egna ord.

Men den stora frågan var,

Ville jag verkligen gå tillbaka i tiden och dränka mig i parfym och aldrig träffa Jack?

Jag visste svaret innan jag hann tänka, nej. Jack betydde mer för mig än vad jag ville erkänna. Han betydde mer för mig än vad som skulle vara möjligt på så kort tid.

"Det visste jag inte heller innan jag kände lukten på hennes handduk"

Cole hade luktat på Emelies handduk? Hur mysko?

"Jag antar att du inte heller visste att hon har en liten del varg inom sitt blodsystem?"

Han tittade ner på Emelie, som var pressad mellan väggen och hans bröst, och log ett sorgligt leende. Emelie hade tårar rinnande ner för hennes kinder, hennes hår i ett ruffs och hennes blick skrämd.

Just då ville jag inget hellre än att krama om henne och låta hennes tårar gnuggas in i Jacks tröja som jag hade på mig. Men jag kunde inte för jag var fast i Jacks famn.

"Du hade tur Jack, som fick en mate som du i alla fall kunde känna igen. Och en som inte stinker av parfym och Phil" Cole sa hans namn hatiskt som han redan tänkt ut ett sätt att straffa Phil på.