Mate

Jack

Panik. PANIK.  Det var det jag hade. Jag sparkade och slog med ben och armar. Men mannen höll mig bara hårdare och fortsatte röra sig framåt i skogen. Jag kunde tillslut inte röra mig och jag lyfte obekvämt upp mitt huvud för att möta mannens skogsgröna ögon. Dumt beslut. När våra blickar mötes var jag som en gummibjörn. Så mjuk. Så lugn.

Jag litade inte på människor så lätt. Och speciellt inte på människor som jag mött för tio minuter sen och som praktiskt taget kidnappat mig. Men ändå kände jag mig trygg i hans famn. Som om jag hörde hemma där. Fråga mig inte varför. Jag bara gjorde det.

Och så var han ju så sjukt snygg så att det vattnades i munnen.

Det var sjukt hur man kunde gå från panik till att  somna. Men det gjorde jag.

***

Jag hörde viskande röster men inte kunde jag urskilja ett ord. Helst ville jag bara be de hålla tyst så jag kunde få sova vidare. Sängen jag låg i var himmelskt skön. Aldrig hade jag sovit så gott. Och jag borde inte ens nämna doften. Har du någon gång varit i skogen när det regnar? Så luktade det. Jag tog ett djupt ande tag och borrade mig längre in i sängen. Men minnena kom som ett vattenfall över mig och hundrafemtiotvå frågor därtill.

Var är jag?

Är jag på sjukhus? Vänta, nej. Sjukhus kan inte ha såna här sköna sängar! Tänk om jag var hos killarna? Tänk om jag snarka! Pinsamt...

Och var är Emelie?!

Emelie...

Hon var det ända viktiga som spelade någon roll. Andra kände henne inte som jag gjorde. Hon var modig med att pröva ny hårfärg, ta piercingar och gå på fester och pröva nya saker och det var inte alltid till det bättre. Hon levde i nuet och hon var orädd trodde de andra. Men sanningen var inte den. Hon var rädd. Rädd för spindlar och tandläkare, för åska och mörker, för att bli sårad och att älska. Men mest rädd hon för framtiden. Hon hade haft en tuff uppväxt och hon blev vuxen alldeles för tidigt.  Jag hade funnits där för henne hela tiden när hon spelade sin fasad för alla. Jag hade varit den som räddat henne när hon skar sig själv.

Jag minns den dagen då jag kom hem från skolan till våran lägenhet och hittade Emelie alldeles förstörd med blodiga handleder sittande på badrumsgolvet gråtande. Aldrig hade jag känt mig så värdelös och så hjälplös.

Men även om hon gjorde allt det här mot sig själv och mig älskade jag henne. Hon fick mig att göra saker som inte alls var på min radar. Hon fick mig att känna mig vid liv för några sekunder även om jag hade ångest under hela tiden. Hon fick mig att bli mer öppen och träffa mäniskor även om de bara ville vara med Emelie.

Jag var vaken nu och satte mig upp i sängen och kollade mig om kring i rummet. Jag satt i en STOR säng och rummet hade en kunglig stil på allt. Det var stort och inget såg direkt billigt ut. Jag kände ett dipp i sängen och jag vände mig förskräckt om. Jag hade inte märkt att det var någon annan i rummet men där satt HAN.

Han såg på mig med en nyfiken blick och jag misstänkte att jag hade speglat hans ansiktsuttryck. Han hade tatueringar som slingrade sig upp på hans starka och muskulösa armar. Han bar jeans och  en vit T-shirt och jag kände mig lite besviken då jag inte kunde se hans magrutor.  Han måste ha tagit en dusch för hans svarta hår var blött. Jag kunde nästan inte stå emot tanken på att dra igenom mina fingrar i hans hår och jag blev generad över mina tankar.

Han är en främling. En het sexig främl... NEJ! Bara främling. Jag vet ju inte hans namn ens.

"Var är Emelie? Var är vi?" Jag försökte låta självsäker men min röst svek mig. Han bara stirrade på mig och flyttade sig lite närmare mig i sängen.