Mate

Seven

Det hade gått en vecka.

168 timmar.

10 080 minuter.

604 800 sekunder.

604 800 000 millisekunder hade gått sedan jag vaknade upp av solljuset som lös upp Emelies rum. Mitt huvud hade känts tungt efter att ha tittat på både High Shool Musical 1 och 2 med Emelie natten innan. Emelie hade luggigt bredvid mig, med lätta snarkningar som bröt tystnaden runt omkring mig.

Det hade varit för tyst.

Jag fokuserade på omvärldens ljud som fåglar, allmänna bullranden eller grymtande som dovt brukade höras ute på träningsfältet. Inte ens vinden gnydde. Allt var bara tyst, ja förutom Emelies tunga andetag då.

Där och då hade jag suttit på Emelies säng och försökte komma på varför det var så ovanligt tyst. Den där morgonen hade jag lämnat Emelie på sängen för att gå ut i solljuset. Tomheten ekade i luften medan jag gick till Jacks hus. Jag hade känt mig som en zombie medan jag gick där på gräsmattan, helt öde och ensam på väntan.

Då hade jag inte sett Jack på ett dygn, och något inom mig kändes avstängt. Mitt sinne strävade efter hans beröring, efter hans kropp och doft. Jag hade vänt huvudet mot skogen och hoppats att kunna känna lukten av regn, men istället möttes jag av en torr lukt. Det tidigare, blåsiga vädret med solens uppvärmning hade fått årstidsskiftet att uppehållas. Och kvar blev bara hoppet att det skulle återvända. 

Jag hade öppnat dörren till huset, men ingenting hade förändrats. Jag hade skrikit hans namn, men inte ens mitt egna eko fick jag tillbaka. Jag hade gått från rum till rum men utan framgång så jag hade uppgivet gått till köket. Min mage hade kurrat och jag beslutade att det var dags att äta. Jag hade öppnat kylskåpet, ovetandes om  vad som väntade mig, och mötts av choklad uppstaplat på choklad.

Jag var i himlen.

Okej, kanske inte men nära intill. Choklad var precis det jag behövde nu när jag var sårbar och ensam.

När jag tog ner de sju chokladkakorna såg jag att det fanns en liten lapp högst upp på stapeln. Jag hade ställt mig vig köksbänken och tagit bort lappen och börjat läsa.

Min Molly,

Jag har lite att ta itu med. Oroa dig inte.

Kommer hem så fort jag kan.

En chokladkaka för varje dag.

Älskar dig, din Jack.

När jag stod där och läste orden för första gången slogs jag av kärlek och omtanke. Men desto fler gånger jag läste om lappen, desto mer blev orden fula. Orden hade jag lärt mig utantill, och upprepade dem gång på gång.

Kärleken hade först bytts ut till oro, som senare övergick till vrede. Meningarna hade varit lätta och skrivna i hast, vilket tydde på att han hade haft bråttom. Han förklarade inte ens, utan lät mig leva i min egna bubbla. Om jag nu skulle bli Luna, varför skulle jag då hållas i mörkret? Varför kunde jag inte vara honom jämlik? För att jag var tjej? 

Jag visste att jag överanalyserade lappen genom veckan som gick, men efter allt var det allt jag hade. Lappen var det närmaste till hans röst.

Under tiden som Jack var frånvarande försökte jag hålla mig upptagen. Tiden hade spenderats i biblioteket eller i trädgården. Böckerna lät mig komma bort från verkligheten ett tag medan tiden jag spenderade i trädgården gjorde att jag kände mig produktiv, som om jag faktiskt kunde hjälpa till med något.