Mate

River

Med en man så tung som en elefant själv, var jag fast.

Det här händer inte...

Det här var något som hände på filmer, något som det skrevs om i tidningar, något som inte alltid hade uppmärksammats i alla fall i delar av världen och det var definitivt inget som skulle kunna hända mig. Men ändå var jag här, under monstret själv.

Hans fria hand rörde min mage och jag ville kräkas. Min hjärna gjorde upp planer på hur jag skulle kunna ta mig loss. 

"Du skulle förstöra allt" mumlade han med en raspig röst.

När hans hand rörde sig längre ner mot byxorna, blundade jag hopplöst. Friheten var för länge sen förstörd och mitt liv hängde på en skör tråd. 

Plötsligt var vikten borta och svärord hördes. Jag kunde inte röra mig, kunde inte öppna ögonen. Allt var bara svart och smärtsamt. Ändå kändes en stor lättnad att han var borta. Att hans händer inte rörde mitt skinn. Det var allt som betydde något.

"Hur in i helvete tänkte du Alexius?!" morrade en arg okänd röst som fick mig att vakna upp. 

Ögonen var svåra att öppna i det uppsvullna ansiktet och mina armar värkte precis som min rygg. Husbelysningarnas ljus sträckte sig inte hit till skogsdungen, så jag såg bara två mörka gestalter som stod mot varandra skrikandes.

"Skulle jag bara låta oss bli svaga eller?!" skrek Alexius  och försökte dra sig ur min räddares hårda grepp. 

"Så du tyckte det var en bra idé att tvinga sig på henne?" morrade mannen och tryckte Alexius hårdare mot ett träd innan han fortsatte, "Göra henne din och krossa din kusins hjärta?"

Kusin?

"Han har inget hjärta"  morrade Alexis tillbaka.

Det var det enda du fick ut av vad han sa?

"Du är så död när han får veta det här, Alexius" suckade den okända mannen innan Alexius slog till honom. Min räddare förvandlade sig snabbt till sin svarta varg och jag kunde höra hur ben knäckte i hans kropp. Alexius, som nu också var i sin vargform, gick till attack.  Den svarta vargen bet den bruna i nacken och ett ylande skar genom den stjärnklara natten. Päls låg på marken och varandras blod rann från deras munnar. 

Flock medlemmar kom springandes mot oss och jag ville bort. Det blev för mycket och mina öron ringde medans mitt hjärta slog mot mitt bröst. Jag visste inte vad som hände med mig men en sak visste jag säkert -  Bort från dem.

Med skakiga ben sprang jag in i skogen. Kvistar som piskade mig i ansiktet, mossan som var blöt under mina fötter och stenar som jag i mellan åt ramlade på. Men en instinkt sa åt mig att springa, springa för mitt liv. Med blickar bakåt och en ostadig andning sprang jag vidare.

Och vad menade Alexius med att jag skulle förstöra allt? Var jag för svag? 

Klart jag är! En människas styrka kan aldrig jämföras rättvist med en varulvs. Jag var för svag för att leda en flock, så varför hade Hon valt just mig? Varför? 

Det var inte förrän jag föll på marken som jag förstod att tårarna dränkte mig. Jag tittade upp och jag såg en urskiljning flod. Med snabba steg klev jag i och lät vattnet omsluta mig.

Få bort känslan av hans händer på min kropp. Få bort hans äckliga lukt. Få bort hans raspiga röst som jag visste skulle jaga mina drömmar. Men hur hårt jag än skrubbade på min kropp, fanns han där. Djupt begraven i mina sinnen. 

Med en kall kropp, genom blöta kläder och en hopplöshet så stor att den kunde smitta på kilometers avstånd sprang jag vidare. Jag ville inte hem, ville inte vända om och inte heller stanna. Jag följde med dit vinden bar mig. 

För varje steg jag tog gav det sin egen smärta, för varje hopp jag gjorde befann en sur grimas på mitt ansikte. Men jag fortsatte framåt, utan att kunna veta var jag befann mig.

Ett ylande hördes långt bort bakom mig. Antagligen hade de klarat ut kaoset och sett att jag försvunnit.  Framför mig bröts kvistar och jag frös till i mitt steg.

Jag stod mitt i skogen med enbart blötta byxor och BH synligt och väntade som ett djur - beredd på att springa vid minsta fara. 

En mörk gestalt kom ut ur skogen och just som jag skulle börja springa sa den, "Molly?"

Gråtandes sprang jag in i famnen av mannen som fanns bara för mig.

"Jack" min röst var kraxig som en kråka när jag kramade om honom hårt. Tårarna rann ner för mina kinder som en flod och landade på hans muskulära kropp. Hans doft och värme lugnade ner för varje sekund som han höll mig tätt intill honom. 

"Han rörde mig Jack. Ha-Han försökte... försökte... tills han kom och stoppade... och... då sprang jag " orden flöt ihop och jag visste inte vad jag sa. Men Jack hörde för han höll mig hårdare. Ett löfte om att han skulle alltid hålla mig nära.

"Vem?" Hans ton var hatfull och barsk trots att han försökte hålla sig lugn. Något sa mig att han redan visste svaret innan jag uttalat det. 

"Alexius" viskade jag innan fler tårar började falla.

Han gjorde lite mellanrum mellan oss, trots att vi fortfarande höll om varandra, och tittade ner på mig. Hans gröna ögon fylld med ånger, ilska och ett löfte på hämnd. Med hans hand på min kind strök han med sin tumme på mitt skinn. Han kysste bort tårarna vilket fick mitt skinn att brännas. På ett bra sett. Hans beröring var den jag strävade efter som om världen hängde på en skör tråd.    

"Jag låter honom aldrig mera röra dig, inte någon röra dig på det sättet" 

Jag nickade innan jag kramade om honom igen. Min kropp värkte och tröttheten kom krypandes. Jack bar upp mig så att han höll hela min vikt i hans armar och innan jag visste ordet av var jag på väg till drömmarnas land. 

"Jag kommer döda honom"  viskade Jack och kysste min panna innan jag var borta i en djup sömn.  

*******

Vad tyckte ni om kapitlet? 

Vem var hennes räddare?

Glöm inte RÖSTA, KOMMENTERA och FÖLJA

All kärlek,
Franzie