Mate

Fight

Har du någonsin känt att du är fryst i stunden? Du ser allt men du är fryst på plats. Du vill hjälpa men du kan varken få fram ord eller röra en muskel. För hur eller hur är du fryst. Hjälplös, värdelös, du nämner det. Det var jag nu. Allt jag kunde göra var att se på när Jack slaktade varg efter varg.

Vet du vad det märkliga var?

Jack var en varg.

Hur normalt?

Ögonblicket han hade vänt mig ryggen hade Jack förvandlats till ett svart moster. Hans svarta päls glänste i solljuset och hans skogsgröna ögon var helt och hållet svarta. Det var ingen tvekan om att Jack var vargen Emelie och jag träffade i skogen. Men nu verkade han så mordisk, så farlig. Han bet och slet i vargarna som lämnade hemska ylanden kvar i luften. Jack var dubbelt så stor som vargarna och kanske var det därför han hade dödat sju stycken utan att han själv fått ett sår.

Sju stycken orörliga nakna män låg på backen. Blodet slingrade sig ner på deras bleka kalla kroppar och genast blev jag kall även att solens strålar stekte mitt skinn. Senast jag såg en död person var det min gammelfarfar som dog av cancer.

Jag tog ett djupt andetag och drog irriterat bort tårarna som trillade nerför mina kinder.

Jag kände ett grepp om min handled och vände mig hastigt om. Emelie lade ett tryck mot min handled och lade en menande blick bakåt. Jag följde hennes blick och såg en varg komma mot oss med långsamma säkra steg. Jag slängde en blick mot Jack men han var upptagen med sju andra vargar.

Jag ställde mig framför Emelie som skakade av rädsla. Det hade alltid varit så här att jag fick skydda henne från jobbiga kemi lärare till avundsjuka killar, nu för vargar. Kanske var jag våghalsig, men jag ville skydda henne.

Vargen var så nära nu att jag kunde känna dennes andedräkt. Jag tog ett djupt andetag och höll Emelies hand i min. 

Jag hade alltid älskat djur, speciellt hundar. När jag var 13 år brukade jag varje onsdag vara hundvakt åt min grannes hund Charlie. Han var en stor schäfer som vägde mycket men ändå envisades han att han skulle sitta på mina knän. Mot andra var han aggressiv och bitsk men mot mig och sin husse var han en riktig bebis. 

Så det var därför, mot alla odds, jag sakta men säkert tog upp min hand för att stryka vargens brunröda päls som blänkte i solljuset. Jag tänkte inte utan jag gjorde bara. 

Vargen stirrade förvirrat på mig när jag nådde dennes päls och drog mina fingrar igenom det. Pälsen kändes mjuk och varm. Vargens ögon blev plötsligt svarta och jag drog i ren reflex tillbaka min hand. Vargen morrade och tog ett steg framåt samtidigt som jag och Emelie tog ett steg tillbaka. Plötsigt hörde jag ett morrande bakom mig och vände mig snabbt om. Där stod han. 

Jack.

Med blod droppande från hans mun. Med svarta ilskna ögon tittade och morrade han på vargen. När hans blick slutligen landade på mig mjuknade den en aning, innan han vände sin blick återigen till vargen. 

Jag kollade runt och jag märkte att det hade kommit fler vargar nu som kämpade mot varandra. Alltså borde några av Jacks vänner kommit för att hjälpa oss? Kanske Phil var någonstans här? För han borde väl vara en varg också?  

Tillslut utkämpades det ingen strid längre. Alla de rödbruna vargarna låg orörliga på marken i sina mänskliga former, medans Jack och hans vänner var kvar i sina vargar. Jag höll fortfarande Emilies hand och våra fingrar var ihop slingrade. Jag sökte Jacks blick och fann hann stirrandes på mig. Hans ögon hade blivit återigen skogsgröna och jag fann mig själv sucka av lättnad. Jacks ögon kändes allmänt hemma, fast han var en främling.

Fast han var en varg...

"Det här kan inte vara sant!" väste Emelies röst i mitt öra som fick mig att rycka till. Jag vände mig mot henne och tittade ner på henne. Hon hade alltid varit ett huvud kortare en mig, något som fick många att skratta när vi gick med varandra. Jag var den långa, medans hon var den korta.

"Det var som om det vore en dröm, du vet" fortsatte Emelie viska.

"Ja, en mardröm" sa jag och tittade mig omkring för att märka att det var bara Jack, Phil och några andra killar kvar. De alla hade endast shorts på sig och jag försökte undvika att kolla på deras magrutor.

Svårt läge.

Extra svårt var det när Jack gick mot vårat håll. I ögonvrån kunde jag se hans muskler arbeta när han tog steg för steg. Jag stirrade ner i marken samtidigt som han ställde sig framför oss. Jag kastade en blick mot Emelie som oförskämt granskade, lika klart som att jorden roterar runt solen, hans väldiga magrutor. Och tro mig hon gillade det hon såg - Vänta, var det där dregel?

En snabbtitt kan väl inte skada?

ohdfidshfjvhsdjh...

Varför gud, varför!

Hans solbrända hy var perfekt, samtidigt som han hade åttapack. Det borde vara förbjudet att vara så där het. Han såg ut som en modell och jag förstod att han måste ha många tjejer som sprang efter honom. Jag tvingade min blick uppåt och möte hans vackra ögon som nu hade en lekfull glans. Hans leende var borta och istället satt där ett stort flin. Genast blev jag rädd. Sedan insåg jag mitt misstag.

Han hade sett mig spana in honom och han hade sett min rektion. Han hade sett mig dregla över honom.

Jag är död.

***

Kapitlet tillägnas till My02Swag för du har kommenterat från kapitel 1! 

Tack, betyder massor!

-

Fortsätt RÖSTA, KOMMENTERA och FÖLJA

 om du tyckte att kapitlet var bra! 

Franzie