Mate

Full Moon

Vinden slet i mitt hår samtidigt som den gjorde mig kall, men den hindrade mig inte från att sitta kvar. Härifrån kunde jag se över trädtopparna och urskilja ett berg. Det gröna böljande landskapet kändes hemma, men samtidigt så främmande.

Hela mitt liv hade jag gillat tystnaden och ensamheten. Jag kunde sitta timmar i sträck med en bok under ett träd och samtidigt lyssna på fåglarna. Jag gjorde hellre det än att vara på massor av fester. I det avseendet förstod jag aldrig varför Emelie var så för fester. Inte en dag gick utan att hon pratade om vad som skulle hända i helgen. Vad var så roligt med det ändå? Bli full och vakna upp med en dödarhuvudvärk och inte ens minnas VAD som hänt? Jag hatade medan Emelie älskade det.

Vissa anser att man blir tokig av ensamhet. Men ibland måste man vara ensam för att rensa huvudet. Jag var en sådan människa som måste vara ensam mycket. Men samtidigt gillade jag Emelies sällskap.

Och Jacks...

Jag hade bara känt honom några dagar och han hade visat sig vara kidnappare till varg. Ganska brett CV. Känslorna var så röriga nu att jag inte viste vad jag kände. Men en sak var säker, aldrig hade någon fått mig att känna så mycket på så kort tid. Han fick mig att känna sånt som jag inte ens visste existerade. Han hade fått mig att känna mig lycklig och... levande. Dessa känslor fick mig att bli rädd, och tro mig, det var ingen bra kombination.

Jag ändrade min sittposition, för den andra gjorde så min rumpa somnade, och lade mina bleka händer på tegeltaket. Ännu en kall vind fick mig och rysa och jag kramade mig själv för att få så mycket värme som möjligt. Jag förbannade mig själv för att inte ha tagit med en kofta ut.

Kvällen hade tagit fart och mörkret hade börjat lägga sig. Jag borde kanske ha klättrat tillbaka genom sovrumsfönstret men något fick mig att stanna.

Plötsligt hörde jag höga upprörda röster, men jag lade mig ner på taket medans jag stängde mina ögon för att stänga de ute. Jag tänkte på hur livet skulle varit om vi inte hade tappat bort oss i skogen och blivit kidnappade. Vi skulle gått i skolan och varit normala ovetande tonåringar. Våra idrottsbetyg hade varit definitivt högre. Emelie hade gått på fester medans jag hade pluggat. Min mammas rosafärgade kinder, hennes runda mage och hennes helt underbara mammakramar. Jag saknade det. Allt ihop.

"Mår du bra?" Hördes en djup mansröst som bara kunde tillhöra en på detta universum.

Jack.

År av träning har tillslut gett resultat. Mina damer och herrar, jag har lyckats stänga ute omvärlden.

Jag hade suttit så djupt i mina tankar att jag inte hade hört när Jack klättrat ut genom fönstret och upp på taket, där jag satt. Jag studerade hans lite oroliga ansikte och gav honom ett halvhjärtat leende.

"Ja, varför skulle jag inte?" frågade jag då han inte skulle ha kunnat vet om mina tankar om mamma. Jack kollade på mig som om jag när som helst skulle bryta ihop. Tillslut gav han upp och ryckte på sina axlar.

"Om du tänkte hoppa skulle jag ha fångat dig" sa Jack och satte sig bredvid mig.

"Bra att veta till nästa gång" sa jag och log mot Jack. Han log halvt tillbaka innan han blev seriös igen.

"Vad gör du här?" frågade han och kollade sig omkring i jakt på att få syn på någon annan.

"Jag ville vara ensam" sa jag enkelt och kollade mot skogen som var mörk nu.

"Gå aldrig ut ensam utan att jag tillåter, okej?" sa Jack seriöst. Hans blick höll ilska men han försökte tygla den. Något jag lärt mig om Jack är att han gillar att bestämma och om han öppnar sin mun för att ge order, följ dem.

"Okej" mumlade jag samtidigt som jag visste att jag inte skulle fullfölja den. Emelie och jag måste ut på något sett, och så dumma är vi inte att vi ger en förvarning. Men mitt svar fick Jack i alla fall att bli nöjd.

Jag hade förväntat mig att han skulle gå men istället satt han kvar. Tystnaden hade kommit över oss och vi såg tillsammans när fullmånens ljus omslöt oss. En kallvindpust fick mig att rysa och sedan kände jag två starka armar lyfta mig upp. Jag hamnade sittandes i Jacks knä. Först kändes allt så stelt. Den enda intima relation jag haft med killar var med Jack. Och jack och jag har inte ens en relation.

Men du önskar...

"Slappna av" sa Jack roat efter ha insett min stela position. Jag ruskade på huvudet och lade osäkert mitt huvud mot hans bröst samtidigt som han lade sina armar runt min mage och drog mig till sig. Min rygg låg som klistrad mot hans mage och den sprakande känslan var tillbaka. Vi värmde varandra, och på något sätt var det inte bara yttersidan utan även något djupare.

Han värmde mitt hjärta.

"Du är en varg" sa jag efter en lång tystnad. Månen låg högt på den svarta himlen och stjärnorna blänkte.

"Ja, det är jag. Är du rädd?" frågade Jack dystert. Var jag rädd?

"Jag tror inte det, för annars borde jag väll inte sitta i ditt knä?" Jag lät mer osäker än vad jag ville. Jack skrattade lätt och ruskade på huvudet.

"Jag antar inte det" han tryckte mig hårdare mot honom, som om han var rädd för att jag skulle springa iväg.

"Jack, vilka var de där vargarna? Vad ville de?" Mina frågor fick Jack att spänna sig och jag kan tala om, det kändes. Hans magmuskler mot min rygg...

"Bry dig inte om det" sa Jack kort. Vi satt åter igen i en behaglig tystnad och plötsligt föll en stjärna.

"Nu måste du önska dig något" sa jag och skruvade på mig så jag kunde se Jack. Hans ögon lyste och han såg genuint glad ut. Han tittade på mig med en blick om inte gick att tyda och jag undrade vad han hade önskat. Jag däremot hade önskat att jag skulle få träffa mamma snart.

Jag kollade in i hans ögon samtidigt som han lyfte sin hand för att stryka min kind. Jag var fryst och det enda jag kunde tänka på var hur rätt det kändes, han och jag. Men det var en fråga som hade fastnat i mitt huvud och jag kunde känna att det var viktigt . Något som kunde förändra allt.

"Varför är vi här?" det var en låg paus och jag trodde inte att han skulle svara men det gjorde han.

"Du är min mate"

***

SURPRISE!

Glöm inte RÖSTA, KOMMENTERA och FÖLJA!

tack!

Franzie