Mate

Spiderman

"Du kommer ramla ner"

"Kommer jag inte alls!" min ton var tjurig som ett litet barns när jag tog upp mitt andra ben på hyllan och lade försiktigt all tyngd på den. Sakta men säkert lyfte jag mig upp så att jag nu stod på tredje bokhyllan.

"Du kommer ramla ner" upprepade Emelie. Hon stod med korslagda armar över bröstet och tittade roat på mig, som om hon ville att jag skulle ramla ner. Hon har alltid varit så skadeglad. Surt råkade jag tappa en bok på henne så den kom på hennes huvud. 

"Aj! Vad var det där bra för?"

"Det var inte bra, det var en olycka" försvarade jag mig med ett litet leende på läpparna.

Emelie fnös och gnuggade sig i pannan där boken träffat och sa, "Huh, olycka va? Mordförsök är det rätta ordet!" Nu var det min tur att fnysa.

"Dramaqueen" mumlade jag innan jag började klättra uppåt mot boken.

Den blåa boken hade fångat mitt öga direkt och jag var bara tvungen att läsa den, oavsett om den var på den var på den högsta hyllan. Emelie hade kommit till biblioteket i rätta stund för att se mig klättra på bokhyllorna. 

"Jag förstår faktiskt inte ens varför du vill slösa bort din tid på att sitta här inne, när det finns flera hus fulla av män" sa Emelie bakom mig. 

"Jag är inte du, Emelie" suckade jag, och bad upp till högre makter att hon någon gång skulle få in det i hennes hjärna.

"Nej för jag hade aldrig försökt att ta döda mig själv på grund av en bok" sa hon och jag kunde nästan svära på att hon rullade sina ögon bakom min rygg.

Typiskt Emelie

Jag hade nu kommit upp till räckhåll för boken och jag tog långsamt ut den och började min resa hemåt. 

Spindelmannen skulle vara så stolt över mig...

När mina fötter nuddade det mörka stengolvet kom Phil in genom dörröppningen. Emelie lät ut ett skrik innan hon kastade sig i armarna på Phil. Med röda kinder såg jag ner på golvet när de bytte saliv tills de var klara och Phil började tala.

"Följ med mig, Jack vill presentera dig för någon"

Jag lade boken på ett bord och tittade längtande efter den när vi lämnade biblioteket.

Jag lovar att komma tillbaka till dig...

Medans vi gick genom korridoren hade paret sina  fingrar ihop virade och gick tätt ihop. Min blick letade sig ut genom de många fönsterna vi passerade och fann en mulen dag. Träden svajade i vinden och och gråa tjocka moln täckte himlen precis som Emelies smink täckte hennes ansikte. 

Gårdagens händelser letade sig fram mellan de tjocka väggarna jag satt upp, men ruskade på huvudet som om det skulle hjälpa. 

Det gjorde det inte

Istället fick jag bara fler minnen om hur yr jag varit efter slaget som han gett mig. Blåmärket på kinden var inte det enda märke som placerats på min kropp. Men det största av dem alla var minnet, en ständig påminnelse om vad som hänt och vad som skulle kunnat hända. 

Phil gav mig instruktionerna till Jacks arbetsrum innan han följde med en fnissandes Emelie in till ett rum. 

Med snabba steg letade jag rätt på Jacks arbetsrum. Dörren var öppen så jag gick in utan att knacka och fann han ståendes vid ett fönster.  

Jag hade inte sett Jack sedan jag somnade i hans armar igår natt, men nu när han stod framför mig i hans arbetsrum såg jag hur sliten han såg ut. Två mörka ringar under de trötta gröna ögonen vittnade om för lite sömn. Nu när jag tänkte efter hade hans sida varit bäddad som om han inte varit där. Endast en tom stol hade varit vid min sida när jag vaknat upp. Trots brist på sömn såg han fortfarande snygg ut. Det var som om ingenting bet på hans vackra själv.