Mate

Face to Face

Emelie såg på mig med stora, kattliknande ögon. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, mer än att stirra tillbaka. Hennes hår föll rufsigt ner vid hennes sida när hon istället förflyttade sitt huvud mot Cole. När deras blickar mötes blev deras ögon mörka och lustfyllda, något som jag var van att se Emelies ögon med, men denna gång fanns det en brinnande, het låga. 

Till min glädje, tog Jack tag i min hand och drog mig ut ur rummet för att lämna dem ifred. Ord och känslor skulle utspelas mellan dem och i slut ändan, om jag kände Emelie rätt, skulle det sluta med intimitet. Något som varken jag eller Jack ville se. 

Tillsammans gick vi ut ur huset och blev bemötta av solen. Vinden, som alltid tycktes ligga på lur, gjorde det varken kallt eller för varmt i Jacks tjocktröja. Med våra händer hopbundna, dinglandes mellan oss,  bestämde vi oss för att gå en promenad. 

"Kom" sa Jack och gick in på en bred stig genom lövskogen. Fjolårets löv hade murkant och krasades under våra fötter. Min blick höjdes till årets löv som redan börjat gulna i kanterna, i beredskap för att falla döda till marken, och påminde mig att tiden hade gått sedan Emelie och jag drog på oss de där gympakläderna för att senare bli kidnappade av vargar.

Hur typiskt?

Ändå var det en ofrivillig resa som jag inte ångrade. Den hade tagit bort skynket som jag haft framför ögonen och fått mig att se. Den hade också fått mig att bli sedd. Förut hade människor tittat på mig, men Jack såg mig. 

Men ändå kände jag mig rädd. Många frågor och för lite svar. 

Skulle jag klara av att vara Luna? En människa? 

Skulle Jack lämna mig? Skulle han såra mig? 

Allt jag kunde göra var att försöka, för ibland var vissa människor värda att chansa på. 

"En peng för dina tankar?" hördes en mörk röst avbryta mina tankar. Jag tittade upp på Jack, tvivel simmandes i mina ögon. 

"Är du säker på det här? Det här mellan oss. Så fort du märker mig kommer du inte kunna bli av med mig. Jag kommer bli Luna och tänk om jag inte klarar av det? Tänk om jag bara förstör och du tröttnar på mig och i slutändan lämnar mig?" mumlade jag i en enda röra. Tvivlen hade kommit lika snabbt som lusten i Emelies ögon. 

Men allt Jack gjorde var att han skakade på huvudet och sa, "Du har redan gjort mer än du kan ana. Du stötar mig och jag kommer stötta dig, och tillsammans kommer vi klara det"

Han tog upp våra händer och kysste min hand. Vi stannade till på stigen och stod ansikte mot ansikte och tittade djupt i varandras ögon. "Jag kommer aldrig lämna dig, Molly. För utan dig skulle det bara vara skalet kvar av mig, vet du varför?" Han tycktes komma närmare och innan jag visste ordet av var hans läppar bara centimeter från mina.

Jag kunde inte ens tänka klart på grund av hans närvaro. Tillslut, efter minuters tystnad och ögonkontakt, skakade jag på huvudet.  

"För att mitt hjärta och min själ tillhör dig" Hans läppar var så pass nära att de nuddade mina för varje ord. "Jag älskar dig Molly"

Älska. Det var utan tvekan ett starkt ord, som jag själv knappt visste betydelsen av. Antagligen var jag inte ensam om okunnigheten om just det ämnet. Vad jag lagt märke till var att personer slänger ut de tre orden som ett vanligt "hej då" till personer som de vänder ryggen till dagen efter. Att älska en person på riktigt handlade inte om att säga det för att verka gullig eller för att det var ett bra avslut på en konversation. Åh nej, det handlade om så mycket mer.