Mate

Dream

Svetten kom krypandes, stearinljusen och brasan hjälpte inte. Besvärat drog jag i Jacks tjocktröja som fortfarande satt som ett stort tält över mig. Mitt högra ben hade somnat och jag undrade hur länge jag skulle var tvungen att sitta på det hårda plankgolvet.

Framför mig satt Alice, med stängda ögon mumlade hon ett okänt språk. Runt oss låg stearinljus utsprida och jag kände mig som om jag var med i en film. En film jag varken kunde repliker eller manus till.

Jack var frånvarande och väntade utanför dörren. Han hade först vägrat att lämna mig ensam men efter en sträng blick från Alice hade han motvilligt gått ut. Regelbundet kunde jag höra hur det knakade i golvet när han otåligt gick förbi dörren.

Alice tog tag i mina händer och jag hoppades innerligt att hon inte skulle märka hur svettiga de var.

"Blunda" mumlade hon innan hon började igen på hennes egna språk.

Jag stängde mina ögon och kände genast hur en enorm kraft drog med mig till en värld jag aldrig uppfattat.

* * *

En tjock dimma gjorde det omöjligt för mig att se något annat än vitt. Mina andetag var häftiga för den kvävda luften och mitt huvud snurrade. Jag blinkade aggressivt till då och då när mina ögon tårats upp på grund av den ständiga irritationen. Tillslut blev jag tvungen att gnugga mina nävar över ögonen, men trots det, kliade det bara mer.

Jag satt fortfarande ner och jag kunde känna kylan komma upp från marken. Jag tog ner mina händer från mitt ansikte och kände på jorden. Mina naglar skrapade mot ytan och jag kunde känna hur jord och smuts kom under mina naglar.

Sakta ställde jag mig upp, fortfarande ovetandes om omgivningen. Med händerna framför mig, tog jag försiktiga steg. Mina tankar gick till Emelie och jag visste, att om hon varit här, skulle hon ha sagt att jag såg ut som en blind 80-årig tant som just blivit påsatt. Hennes ord inte mina.

För varje steg jag tog lättade dimman. Ett vagt mummel hördes, men allt för lågt för att urskilja ord. Min riktning var mot ljudet och det blev allt klarare. Jag kände inte längre marken under mina fötter. Nu gick jag som om jag vore på moln - jag kände ingenting.

Miljön runt om mig ändrades trotts det kände jag en ständig kyla inom mig. Jag befann mig i en bekant omgivning, ändå var det inte som om jag var där. Jag skrek för att någon skulle höra mig, men ingen gjorde det.

Det var som att jag var instängd i en bubbla. Jag kunde se dem, höra dem men inte få kontakt med dem. Kanske var det så här att vara död, kanske inte. Vem visste?

Dimman var fortfarande där, men inte tillräckligt stark för att jag inte skulle kunna se kvinnan som satt på en röd, illa medfaren köksstol. Hon hade lagt armarna i kors, över tidningen som låg på bordet, och vilade nu sitt huvud på dem. Det bruna håret var rufsigt ihop knutet och några slingor hade smitit och fallit mot den blåa, tilltygade morgonrocken.

"Mammis! Kommer du och leker med mig?" Kvinnan tittade upp, med röda ögon och ett slitet ansikte, svarade hon den studsande pojken. Han bar ett brett leende som visade hans små, oborstade mjölktänder. Hans gröna ögon borrade sig hoppfullt in i mammans.

"Mamma kommer snart hon ska bara plocka bort disken, okej?" Kvinnan ställde sig upp, strök bort osynlig kladd på hennes morgon rock och gick bort till diskbänken. Hennes mage var stor och rund, och vittnade om slutet av en graviditet.

"Okej..." muttrade pojken som var trött på mammans ständiga ursäkter. Jag tittade på han när han vände sig om och gick iväg. Mamman suckade och strök sin hand över sin kind.

Ett snyft hördes och snart hade hon glidit ner på golvet. Hennes andning var häftig, som om hon inte fick tillräckligt med luft, ändå försökte hon hålla inne sina sorgliga ljud som fick mitt hjärta att blöda.

Jag ville gå fram till henne, röra henne, trösta henne. Men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Jag skrek på kvinnan, men återigen var det som att skrika på en vägg att flytta på sig.

Hon såg mig inte, hörde mig inte. Hon visste inte ens att jag var där, trots att det var mig hon grät över. Hon sörjde mig. Hon saknade mig. Och hon hade förlorat mig, precis som jag hade förlorat henne.

En man traskade in i köket. Han stannade tvärt när han såg kvinnan på golvet, och han viskade, "Jessica" innan han sprang fram till och omfamnade henne.

Mamman grät hårdare och mumlade oregelbundet "Molly" . Mannen viskade lugnande fraser till hans älskade och pussade bort hennes flod av tårar.

"Hon var så ung, Rick! Varför?! Hon var så duktig, så snäll, så vacker! Varför?!" Hennes röst var bruten, precis som mitt hjärta.

Jag vände min uppmärksamhet mot barnen som stod på kökströskeln. De tittade på sin mamma med stora ledsna ögon. Långsamt gick de fram till deras föräldrar, satte sig på golvet och kramade om dem.

Mitt bröst klämdes åt. Synen av en riktig familj, en familj som var framför ögonen på mig men som jag inte kunde delta i. Men sanningen var den att jag aldrig hade varit en del av den här familjen. Jag hade varit en åskådare då, precis lika mycket som jag var en åskådare nu.

De var en stark familj. En älskvärd. De bar på en kärlek som skulle hålla livet ut.

Drömmen ändrades, denna gången befann jag mig i ett sjukhus. Rummet var vitt och solljuset letade sig in genom de många fönsterna. En unken lukt fanns i luften, men den hade till största delen förlorats mot den starka handsprits doften.

Mannen och barnen stod bredvid en sjukhus sängen. Jag gick dit och såg kvinnan ligga där med ett litet nyfött barn i famnen. De stirrade ner på bebisen och log.

Jag gick närmare och såg att den lilla hade en gul body. Jag blinkande ett par gånger för att kunna se klarare. Det jag såg som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag var de fem svarta, tjocka bokstäverna som stirrade tillbaka mot mig.

MOLLY

Trots kylan blev jag varm i kroppen. De hade döpt min syster efter mig. Och hur mycket jag visste att jag skulle sakna dem, visste jag att de skulle klara sig. De skulle bli bra igen.

Med tårar strömmande ner från mina kinder såg jag hur jag omringades av dimman igen. Sakta togs jag bort från min älskade familj igen. Men den här gången hade jag sagt hejdå.

* * *

Hej alla underbara läsare!

Vad tyckte ni om kapitlet?

Tack för alla läsningar, röster och kommentarer!

Fortsätt gärna RÖSTA, KOMMENTERA och FÖLJA!

Tack!

All kärlek,

Franzie