Mate

An Alpha Position

"Jack, varför kallade John dig för Alfa?"

Jag visste att så snart orden hade lämnat min mun skulle allt förändars. Jag hade rätt, Jack stelnade bredvid mig.

"Du vet vad jag är, men inte vem jag är" sa Jack och jag nickade innan han fortsatte. "Varulvar lever i flockar och i varje flock finns det en ledare, en alfa. Han är större, starkare och har mer kraft en någon annan varg. Han är högst i hierarkin tillsammans med hans mate. Nästa är hans Beta och tredje är Delta" sa Jack och gjorde en paus innan han fortsatte. "Jag är Alfa och du är min Luna".

"Hur blir man alfa då?" frågade jag.

"Det går i arv från far till son, och det är alltid den först födde-"

"Är inte det lite gammaldags?" avbröt jag honom och han gav mig ett snett leende.

"Jag antar det men du födds med en Alfas krafter. Precis som att du inte kan bestämma över vilka dina biologiska föräldrar blir, kan inte jag bestämma om jag blir alfa eller inte. Allt finns i ditt blod, vare sig du vill eller inte" förklarade Jack.

"Vad händer om man inte vill vara Alfa då?" frågade jag.

"Du börjar tränas för att bli Alfa vid tre års ålder, och fortsätter tränas till du tar över titeln. Du förväntas att ta över men om du skulle märka att du verkligen inte vill vara Alfa, väljer du mellan döden och ödet" sa Jack lätt och ryckte på axlarna som om det inte var någon stor grej. För honom verkade svaret ha varit enkelt.

"Jag tycker det är så fel. Man ska följa sina egna drömmar och göra sitt eget öde. För det är ju trots allt ditt eget liv du lever och inte någon annans" sa jag och flätade samman mina fingrar. Tystanden lade sig tungt över oss men jag kunde känna Jacks ögon och då förstod jag.

Jag var hans mate vilket gjorde mig högst upp i hierarkin tillsammans med Jack. Jack var en ledare. Det var därför alla gjorde som han sa och visade respekt för honom. Han var van att bestämma och det märktes varenda sekund. De hårda och bestämda blickarna, de korta kommandon han gav och hans mörka och affärsmässiga ton. Jag var inte alls som Jack. Jag hade inte tränats sen jag var tre, åh gud, jag var ju inte ens en varulv.

No shit Sherlock...

"Hur kan jag ens vara Luna när jag är en människa?" frågade jag Jack och mötte hans mjuka blick. Mot andra gav han hårda, kalla blickar men mot mig var hans blick mjuk och samlad. Som han trivdes i mitt sällskap.

"Det är sällan mateband mellan en människa och en varulv men det du och jag har är unikt. Du är den första människan på hundra år som är mate till en alfa" sa Jack och hans ögon glödde samtidigt som han tog min hand i sin.

Ord formades inte i min mun och istället gapade jag som fisk.

"M-men... hur?" lyckades jag till slut.

"Du är unik" sa Jack och jag kände mina kinder hetta till och jag vände min blick mot gräset.

Jag var inte unik. Jag var bara tråkig och hur skulle jag vara ledare när jag inte ens kunde bestämma vilken sorts deodorant jag skulle köpa? Jag skulle bara bli en börda för Jack.

Mina tankar avbröts när en stor bredaxlad man ställde sig framför oss. Hans ljusa stubbiga hår gjorde så att hans isblå ögon trädde fram på hans fyrkantiga ansiktsform. Hans flin, som lekte på hans smala läppar, fick mig att känna obehag när han skamlöst kollade på mig, eller snarare på mina bröst. Jag kände ett lätt tryck på min hand och jag vände min blick från mannen till Jack. Men Jack kollade inte på mig. Han kollade iskallt och argt på mannen framför oss. Om blickar kunde bränna, skulle de bara finnas aska kvar. Jack morrade till och jag satte genast min andra han på hans biceps, så att jag hejdade honom.

Så stark- koncentration...

"Ojojoj" sa mannen och höll upp sina händer. " Ta det lugnt, Alfa" fortsatte han och jag ryckte till av den hatiska tonen han hade mot Jack.

"Gå. Här. Ifrån." sa Jack bitskt mellan tänderna och han höll nu min hand i ett fast grepp.

"Ska du inte presentera mig för damen här? Hon är omärkt också, en sådan snygging. Vad skulle du säga om att ta av dig tröjan? Jag slår vad om att de där kläderna döljer dina perfekta fylliga brö-" längre än så hann han inte förens han hamnade på backen med Jack över honom.

Min hjärna var blank och utan att tänka på vad jag gjorde hoppade jag snabbt upp på mina fötter, som var svaga efter flera timmars träning, och kastade mig mot Jack. På något sätt hamnade jag mellan slagskämparna och försökte sära på dem.

Varför är ni så starka?

Nävar kom flygande och det var ett under att jag inte blev träffad. Plötsligt var jag bortknuffad och landade ensamt på marken. Jag reste mig igen och den här gången var jag arg. Jack hade fått in många bra träffar och han måttade nu iskalla, snabba och hårda slag mot mannen som försökte skydda sitt blodiga ansikte.

Jag tog in ett djupt andetag innan jag andades ut och sprang mot Jack. Jack vände sig mot mig samtidigt som jag hopade upp på hans höfter och lade armarna runt hans nacke. Först var han stel och överraskad men sedan lade han sina armar runt min midja så att jag hölls uppe. Hans andetag var häftiga och efter ett tag tog han ett djupt andetag, och när han släppte ut det kittlade den mig på halsen. Även om jag var arg och förbannad så kändes det så bra. Jag i hans armar. Det kändes så naturligt och skönt precis som explosionen och glädjen inombords.

"Vi går hem nu" hans läppar nuddade min hals och jag bet tillbaka ett stön.

Hjälp mig...

******************************************************************************************************

"Knack, knack!? Lever du din sega banan?"

Ja, jag lever! Har bara haft fullt upp med prov och skolan så därför blev det sen uppdatering!

Hoppas att ni gillade kapitlet!

*Än så länge har ni bara fått läsa i Mollys perspektiv, skulle någon annans vara intressant? Kommentera gärna förslag.

* Vem var mannen tror ni? Och varför hatade han Jack så mycket?

Sist men inte minst

RÖSTA,KOMMENTERA och FÖLJ!

All kärlek,

Franzie