Mate

I'm Sorry

OBS! Detta är inget kapitel, utan endast en förklaring till den dåliga uppdateringen

Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag vill bara förklara mig, så snälla fortsätt läs.

Vid femtonårsålder påbörjade jag denna berättelse om Molly och Jack. Idag är jag sjutton, och har mognat betydligt sedan första kapitlet. Men det kanske ni redan har märkt, hur mitt skrivsätt har förändrats. Men på den tiden när jag var femton hade jag det som jag idag saknar. Min bästa vän. Vi blev vänner på lågstadiet och trots våra många olikheter, fick hon mig att känna mig sedd. Vi kompletterade varandra, medan hon var extrovert, var jag introvert. Jag älskade sport, och hon avskydde det. Hon blev en stor inspiration till både Molly och Emelie. Men med tiden började vänskapen fallera.

Ni vet när man är liten och kallar varandra ens "BFF"? Det är med stor sannolikhet att det är den största lögnen du någonsin yttrat. Vi bråkade aldrig, vi lät bara all vänskap rinna ut i sanden. Istället för hennes bästa vän är jag hennes barndomsvän. Men jag antar att livet är så, oförutsägbart. Att vänskap bryts, händer i stort sätt alla. Och om det inte hänt dig så beundrar jag dig, då du lyckats med något som jag aldrig klarat av.

Hur det känns att förlora en nära vän:

"Som främlingar ignorerar vi varandra. Fast skillnaden är väl att det gör så hemskt ont. Jag sväljer ner klumpen i halsen, precis som när jag tittar mot stengolvet, när jag ser dig. Jag vill släppa allt. Låta bli att tänka på vad som varit. En tid som aldrig kommer igen. Jag vill radera dig från mitt förflutna, samtidigt som jag hoppas att det någon gång blir vi igen. Men det kommer inte bli något av det va? Som en igel har du sugit ut varje droppe du kunnat förmå. Kvar är ett ärr av det som varit och omöjligt att sudda ut."

Nu kanske ni tänker vad jag ville komma med allt det här? Jo, det är så här att jag inte haft någon motivation till att skriva. Så fort jag sätter mig ner och börjar så tänker jag vad hon skulle ha sagt. För hur ska jag kunna skriva ur någons perspektiv när jag inte ens känner personen längre? Jag älskar den personen hon var, men jag känner inte igen den nya. Men jag måste fortsätta, det är det minsta jag kan göra för er. Jag ber om ursäkt för all väntan jag orsakat och jag har så dåligt samvete, för ni har verkligen brytt er. Ni har frågat om jag lever, vilket jag gör, och jag är så hemskt tacksam för att ni bryr er. Förutom saknaden av motivation, har jag presentationsångest. I början brydde jag mig inte speciellt mycket, utan jag ville bara skria. Men så kändes det som om varje ord jag skrev inte var tillräckligt bra. Att jag inte var tillräckligt bra.

Om du läst hit kanske du hatar mig lite mindre. Dock vill jag bara tilläga att det inte är en ursäkt för att få medlidande. Jag tyckte bara att ni förtjänade att veta.  Jag är så hemsk ledsen för allt.

All kärlek,

Franzie