Utslitet stigar jag in i min lägenhet. Dörren slår jag igen bakom mig och slänger direkt av mig min jacka för att ta mig längre in i lägenheten. Mitt huvud bankar svagt och min kropp värker.
Dagen på jobbet hade varit förfärlig. Jobbiga kunder med för många order om vilka böcker de ville ha. Och för att vi närmar oss jultiderna var det hur många som helst som var ute efter en julklapp. Sen så var det ju som vanligt klagomål på klagomål över att vi kanske inte hade just den boken som den människan ville ha.
Det var förfärligt, helt enkelt.
Jag hade till och med blivit tvungen att jobba extra på grund av att det var en som hade ringt in sjuk.
Med fötterna släpandes efter mig förflyttade jag mig in till mitt sovrum. Sängen som stod mitt i rummet såg oerhört lockande ut och jag gav ifrån mig en nöjd suck när min rygg kom i kontakt med sängens mjuka dun.
Mina ögonlock lät jag stängas och njöt av avslappningen som la sig över mig. Med hjälp av mina fötter fick jag av mig de tränga skorna.
Jensen på mina ben kravlade jag fort ur mig och slängde bort i rummet för att sedan göra detsamma med tröjan jag bar.
Nu i endast kalsonger kröp jag ner under täcket och värmen omslöt mig genast.
Jag ska bara vila mina ögon, bara en sekund sen går jag upp bara en sekund..
Mina ögonlock föll ihop och sömnen, jag försökte undvika, slog mot mig som en vägg och trots mitt stridande föll jag in i en djup sömn.
Trött öppnade jag mina sömndruckna ögon. Synen framför mig var suddig och jag fick gnugga mina ögon ett flertal gånger innan min syn blev någorlunda tydlig.
Jag sträckte ut min rygg och vände mig stelt om i sängen tills mitt ansikte var riktat mot sängbordet, och även väckarklockan.
De röda siffrorna som lös mot mig visade 20.04. Jag hade alltså sovit i nästan fyra timmar. Och kommer alltså inte kunna somna i kväll.
En djup suck lämnade min torra mun medan jag slängde bak min rygg mot madrassen. Min uttråkade blick hamnade uppe i taket och mina tankar flög iväg. Dock kunde jag inte få så mycket ro förens min mage gav ifrån sig ett hungrigt vrål. Den krävde mat.
Kanske inte så konstigt då jag inte har ätit på 8 timmar.
Men om jag måste äta måste jag också gå upp ur sängen, vilket jag absolut inte ville. Den här sängen är min bitch och den gör som jag säger.
Ännu en gång stängde jag mina ögon för att låta sömnen ta över mig. Men såklart gav min mage ifrån sig ännu ett vrål och öppnade irriterat mina ögon och blickade ner mot min mage.
"Om inte du håller käften snart blir det inte kul ska jag säga dig!"
Men tyvärr kan man inte ge order till sin kropp för bara en sekund efter mitt lilla utbrott, skrek den på mig. Och nu var köket faktiskt lockande.
Så med slö kropp lämnade jag min sköna säng för att ta mig mot maten. En frustrerat gnäll lämnade mig när kylan från min lägenhet slog emot min halvt nakna kropp.
Att inget ska bli som jag vill!
Att jag inte haft den bästa dagen idag kanske märks ändå.
Irriterat och på släpande fötter tog jag mig till garderoben och slängde på mig den första bästa koftan jag såg. En stor Bajern hoodie.
Njutande av värmen som tröjan gav ifrån sig gosade jag in mig i den innan min hungriga kropp flyttades till köket.
Tystnaden i hemmet var fruktansvärt deprimerande så för att inte behöva tänka på hur jag egentligen är helt ensam i mitt liv, grabbade jag tag i min telefon för att koppla upp dem till högtalarsystemet. Jag scrollade fram till en spellista jag kände passade tillfället, vilket fick bli en mix av olika artister med lite fartiga låtar. Några som kunde pigga upp mig. Jag tryckte på shuffle och den första som ljöd ur högtalarna var "Sorry" av Justin Bieber. En låt som alltid fick mig på piggare humör och fick min kropp att röra sig till melodin.
Med svingande höfter gick jag fram till kylskåpet och nynnade svagt med på versen. Det var en sådan text som fastnade på minnet och man nästan alltid var tvungen att sjunga med, vilken situation man än var i. Den var nästan smittande.
Inuti kylskåpet såg jag ett paket köttbullar som fick min mage att låta ännu en gång, så utan en andra tanke tog jag tag i paket och även smör att steka dem i.
En stekpanna tog jag fram, fyllde en kastrull med vatten och satte på spisen.
Köttbullarna fräste på gott i smöret och pasta kokade i vattnet.
Refrängen kom igång i låten och jag kunde inte hjälpa det utan lät min röst höjas till en nästan skrikande nivå när jag sjöng med.
"Is it too late now to say sarry" mina höfter viftade jag häftigt på och använde stekspaden som en mikrofon. "Couse I'm missing more then just your body, is it too late now to say sorry. Yeah I n-ooow that I let you down, but is it to late to say I'm sorry now"
Droppet kom och mina händer var uppe i luften medan min kropp svingade med i en koreografi jag kom på i huvudet bara av att höra musiken. Min röst sjöng med Justin där jag rörde mig i köket.
Jag lugnade dock ner mig när jag såg att köttbullarna hade fått en svag bränna på sig och det doftade bränt.
Köttbullarna hällde jag upp på en tallrik och pastan sköljde jag av innan den också hamnade på tallriken.
Med min mat i handen tog jag ett glas vatten i handen och satte mig ner på en av stolarna vid det lilla bordet.
Låten hade nu skiftat till Shawn Mendes låt "stiches" och jag nynnade svagt med medan jag åt min mat och kollade samtidigt nyheterna på min telefon.
Att dansa och sjunga har alltid legat högt uppe bland mina intressen. Det är bara så avkopplande och så fort musik spelas blir det nästan automatiskt att min kropp rör på sig. Det ligger i blodet kan man säga.
Men det absolut inget jag klagar på, för jag vet att många på min skola i högstadiet hade uppenbarligen svårt med att röra sig till en takt, men inte Oscar. Jag var alltid den som fick visa upp för de andra eleverna hur det skulle göras, vad som var fel och vad som var rätt.
Min mamma satte även mig i dansskola när jag var runt 8-9 år. Jag stor trivdes på den skolan och fick många kompisar. Dock var de flesta tjejer, vilket inte var något jag klagade på då.
Men när jag kom upp i högstadiet började de andra killarna att reta mig för att jag dansade och var med tjejerna. De tyckte att dansa var "tjejigt" och skulle ständigt reta mig. Så mycket att jag faktiskt slutade på dansen och gick emot mina fantastiska tjej kompisar. De killarna fick mig att bli någon jag inte ville vara.
Med tiden har jag lärt mig att bara uttrycka mina känslor genom dansen och sången när jag är ensam, isolerad från omvärlden. Men detta ännu en gång inget jag klagar på, jag tycker om att vara ensam. Det är avslappnande.
Maten var sen länge uppäten och när jag blev smått uttråkad av att kolla nyheterna reste jag mig upp från stolen och ställde ifrån mig disken. Den fixar han någon annan dag.
Stegen ledde jag mot vardagsrummet men stannade tvärt när hårda knackningar var slagna mot ytterdörren. En förvirrad rynka placerade sig mellan mina ögonbryn och jag vände istället riktning från vardagsrummet mot ytterdörren.
En till knackning slogs mot dörren.
En obehaglig känslan hade lagt sig i botten på min mage. När jag kommit fram till dörren kollade jag oroligt på den innan jag tog ett djup andetag och öppnade den.
Det jag mötte var något jag aldrig hade tänkt mig jag skulle få se. Men något som fick obehaget att försvinna direkt och ett svagt flin att ta plats på mina läppar.
Jag visste det.
------------------
En liten cliffhanger kanske man kan säga. Men tror ni kan lista ut det ändå ;)
Förlät att jag ej skriver så mycket nu men det är så mycket i skolan nu i slutet på terminen så det suger. Hatar när jag inte har tid att skriva :'(. Men jaja hoppas ni mår bra och har det bra.
Nemo xx
