072-14679
Dina kläder är rena nu, du kanske behöver dem. Eller det kanske är något annat du behöver ;) kom hit iaf, *adress*
- f.s
SMS:et fick ett lurigt flin att lägga sig på mina läppar. Min hud stramade sig vid blotta tanken av att få röra vid Felix igen.
Utan vidare smäller jag ihop boken och lägger in den under disken och vänder mig mot Ogge.
"Du, jag måste gå. Ehm.. det dök upp något." Mumlade jag fram och kollade på honom där han såg förvirrat upp på mig.
"Vad då dök upp något?", när jag inte svarade verkade det som något gick upp för honom "Jaha, du ska ligga. Jag fattar. Stick du."
Ogge flinade mot mig och gestikulerade med handen att jag skulle gå. Jag skickade ett tacksamt flin innan jag snappade åt mig min jacka och gick ut i ovädret.
Regnet öste ner utanför och jag drog upp huvan över huvudet. Händerna körde jag ner i fickorna.
Huvuden vände sig mot mig i chock och rädsla när jag kom gåendes. De visste vem jag var, såklart. Jag kunde höra folk som viskade, väldigt så odiskret, saker om mig. Men det fick mig bara att höja hakan ännu mer och gå med självsäkra ben genom de blöta gatorna av Stockholm.
Jag har alltid gillat uppmärksamheten. Även fast den inte alltid är så speciellt god, så får den mitt ego att stärkas. Jag känner mig trygg här, i Stockholm. Folk vet vem jag är och jag vet vilka folket är. Ställen man ska befinna sig på och när, de kan jag som baksidan av min hand. Du kan hitta allt här, bara du letar på rätt ställe. Och det med uppmärksamheten gör att folk vill ge mig saker, de vill ha mig på deras goda sida. För har de mig på den onda, har de inte bara mig utan hela mitt gäng efter sig och om man klarar sig oskadd utomhus på min dåliga sida så är det ett mirakel. Det är skönt att ha en sån kontroll, det får mig att känna mig speciell. Något jag aldrig hade erkänt i verkligheten.
Mina steg ökar något när busstationen gör sig synlig. Som vanligt är det tomt här. Det är inte ofta människor på den här busshållplatsen, den ligger i utkanten inte många vet om den.
Med kalla händer tar jag upp det rektangulära paketet ur min ficka och drar upp en cigg som jag sätter mellan mina läppar. Tändaren bär jag i bakfickan och med ena handen om ciggen tänder jag den.
Vant drar jag in ett djupt andetag och den giftiga röken fyller mina lungor. Ett lugn lägger sig över mig och jag slappnar av på stället jag står.
Jag hinner ta några få bloss innan bussen kommer körande och stannar framför mig. Ciggen släpper jag till backen och stampar på den så att lågan är helt ute innan jag stiger på bussen. Busschauffören ser mig och vänder ner blicken till ratten och undviker mig hotfulla blick. Ett bra val från honom.
Bussen är så gott som tom. Endast ett gammalt par som satt längre fram i bussen och nån enstaka affärsnisse som var påväg hem från jobbet. Med tunga sten gick jag längst bak i bussen och slank ner i sätet närmast fönstret. Min blick låg ut genom fönstret under hela resan och när högtalarna ropade ut 'Värmdö' klickade jag på stopp knappen och reste mig upp. Dörrarna öppnades och tillät mig att gå ut i det kyliga vädret. Regnet hade ökat i mängden och ett svagt muller från fjärren ljöd genom luften.
Mina steg ökade i hastighet och med lite svårighet tog jag mig till adressen som Felix hade skickat mig. Det var ett stort rött hus med vita fönsterkarmar och vita lister. Stora fönster täckte husets ytor.
Jag gick upp för trappan som gick upp till dörren där jag väntade en stund innan jag knackade. I någon minut väntade jag innan dörren slogs upp och Felix ansikte dök upp.
"Hej babe", hälsade jag med mitt vanliga flin. Felix log tillbaka mot mig innan han tog sina händer på min jacka och drog in mig i huset.
"Jag har längtar efter det här hela dagen."
