Amandas POV
Felix kan inte göra såhär mot mig. Han har förstört allt. Bokstavligt talat allt. Enda sen jag var liten har jag vetat att Felix kommer vara den jag gifter mig med, men sen går har och gör något sånt här? Det är inte acceptabelt!
Förstör han allt för mig kommer jag se till att förstöra allt för honom. Och jag vet exakt hur.
Med bestämda steg tar jag mig över vägen från mitt hus till Felix. Jag knyter min knytnäve och bankar tre lätta slag mot dörren innan jag tar ett steg bak och väntar. Efter någon minut öppnas dörren och jag möts av fru Sandmans glada ansikte.
"Amanda vad trevligt att se dig! Felix är tyvärr inte hemma för tillfället, men du får gärna vänta här på honom om du vill det." Förklarade hon och öppnade dörren mer så jag skulle kunna ta mig förbi.
"Jag är tyvärr medveten om att Felix inte är hemma just nu och jag tror både du och din make skulle vilja veta vart det är er son spenderar all sin tid. Om ni inte har något emot det?", förklarade jag och kollade upp i hennes förvirrade ögon.
"Javisst, stig på du. Jag kan be Magnus sätta på en kanna te så ska du få förklara vad det är du har på hjärtat!" Fru Sandman stänger dörren efter mig och går sedan in i huset jag är så van vid att jag kan det nästan bättre än mitt egna. Hon ropar på Magnus att sätta på te och jag ler triumferande för mig själv.
Jag torkar bort tårarna jag låtit rulla ner för mina kinder och kollar upp på herr och fru Sandman som ser lika förvånade och ledsna de. Tårar har bildats i fruns ögon och hon har handen för munnen.
Jag berättade allt som Felix berättat för mig, och allt jag bevittnat. Lämnade inte ute en detalj. Det blev svårt vissa gånger då jag vet att de båda är väldigt religösa och de blev obekväma vid tanken av sin son kyssandes med en annan pojke.
"Och ni är säker på allt det här är sant?" Frågar herrn. Jag nickar och knyter händerna i knät.
"Felix sa det till mig själv, men det är nog bäst att ni själva talar med er son om ni vill veta exakt vad det är så försegår.", förklarar jag och ser hur krossade de båda föräldrarna ser ut. Men jag förstår dem. De har just fått reda på att sin som är homosexuell. I deras ögon är det de värsta som kan hända.
"Om du inte illa vid dig tar skulle vi behöva lite ensamtid att samtala.", förklarade fru Sandman och jag nickade för att sedan hoppa av stolen och röra mig bort till hallen. Skorna trär jag på och jackan sätter jag på mig.
Jag vänder mig sedan om mot de båda.
"Jag är ledsen Herrn och Frun, det var inte enkelt att berätta det här.", sa jag och kollade blygt upp på de två.
"Det förstår vi, men vi är väldigt tacksamma. Du är en fin flicka Amanda.", sa herrn och sedan gick jag ut ur huset.
Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar för jag visste att jag kommer få revanschen jag vill ha.
