Det har nu gått en vecka sen Felix blev utslängd och flyttade in hos mig. Att den här veckan har gått bra kan jag sannerligen inte säga att den gjort. Det första Felix gjorde var att totalt bryta ihop i mina armar.
Den natten spenderade vi på mattan i vardagsrummet. Mina armar runt Felix skakande kropp. Jag tror aldrig jag sett en människa gråta så mycket som han gjorde den natten. Det var en hemsk natt.
Men redan dagen efter var han på fötterna igen. Jag hade förväntat mig en vecka där jag blev tvungen att dra honom upp ur sängen och släpa ut honom i friska luften. Men redan innan jag hann vakna stod han ombytt i rummet och skakade min kropp. Han hade förklarat att han skulle till Omar innan han lämnat lägenheten. Under hela dagen skickade jag fler sms än vad jag kan räkna och ringde ett dussin gånger. Tillslut kom Felix hem sent på kvällen, runt två tiden, stup full och innan han kommit innanför dörren hade han brutit ihop i mina armar och jag spenderade ännu en sömnlös natt oroande över Felix. Han somnade tidigt men jag kunde inte förmå mig själv att somna i fall han skulle vakna. När klockan sen började närma sig tidig morgon somnade jag äntligen och när jag vaknade var Felix borta. Han hade lämnat en lapp efter sig.
Och så fortsatte det. Varje natt samma sak och varje morgon samma oro.
Helt ärligt börjar jag bli trött på det. Jag förstår att han är ledsen och att det är jobbigt, men det betyder inte att han kan behandla mig såhär. Förstår han inte att jag också blir ledsen när han håller på såhär?
Klockan var nu efter tolv och jag väntade otåligt på att Felix skulle komma tillbaka från sin träff med Omar. Jag undrar om han ens är med Omar. Tänk om han är otrogen?
Nej men vafan, otrogen? Vi är inte ens tillsammans. Han kan få ligga runt med hur många han vill för allt jag bryr mig om.
Tanken fick dock en obehaglig känsla i magen och jag höjde tv:n ytterligare.
Efter ungefär en timma när mina ögonlock hotat med att falla ihop ett tiotal gånger hör jag dörren öppnas. Men istället för att höra det vanliga snyftande och snubblande, hörs inget. Frågande ställer jag mig upp och kollar ut i hallen där Felix snabbt möter min blick far att sedan kolla bort och sedan röra sig bort mot vårt sovrum. Men då brast det för mig.
"Ska du inte ens säga? Vart har du varit hela kvällen?", frågar jag irriterat och vänder mig om mot Felix. Sakta vänder han sig om och möter min blick. Den är inte luddig, han är alltså inte full.
"Hos Omar." Svarar han endast och vänder sig sedan om men jag tar tag i hans arm.
"Felix vad fan händer? Vad är det med dig? Snälla prata med mig!", utbrast jag och kollade bedjande på Felix.
"Vad vill du att jag ska säga?" Frågade han och jag släppte min hand från honom.
"Vad som helst! Hur mår du till exempel." Felix blinkade endast några gånger innan han öppnade munnen för att svara.
"Hur tror du jag mår?" Frågade han sarkastiskt.
"Helt ärligt har jag ingen jävla aning för du vägrar ju prata med mig!" Utbrast jag irriterat och jag kunde se att ilskan började stiga hos Felix också.
"Om du inte kan räkna ut det själv så är du korkad!" Sa han ilsket och var nära på att vända sig om igen men jag tag i honom igen och snurrade runt honom.
"Vet du? Jag stannar uppe varje jävla kväll på att du ska komma hem, stupfull, för att kunna hålla mina armar öppna så du ska känna dig trygg. Men sen varenda morgon ska du sticka utan något ord till mig och lämna mig. Hur fan tror du det känns för mig?" Sa jag irriterat och kollade på Felix med hårda ögon.
"Ingen har sagt åt dig att ta hand om mig!" Försvarade han sig mig med och jag himlade med ögonen.
"Det är ju tydligt att du inte kan göra det själv så jag är nästan tvingad till det!" Felix ögon kallnade nu och han slog bort min arm.
"Men om du inte bryr dig behöver du inte! Jag kan gå och bo med Omar om du så jävla gärna vill det!" Skrek han på mig och vände sig om och gick ifrån.
"Varför kan du inte bara vara med mig och bara mig. Vad är du så jävla rädd för Felix? Varför kan du inte låta mig hjälpa dig?" Yttrade jag desperat och ilskan steg medan jag gick emot Felix.
"FÖR ATT JAG ÄR FUCKING KÄR I DIG OCH DU KOMMER LÄMNA MIG OM DU FÅR VETA HUR JÄVLA PATETISK JAG ÄR!" skrek Felix och tårarna började rinna ner för hans kinder. Jag stod frusen på min plats och kollade chockat på Felix. Sa han just att han är kär i mig? Han sa det faktiskt. Han erkände.
Felix spärrade upp sina ögon och slog en hand för munnen. Tårarna började rinna häftigare ner från hans kinder och jag började gå mot honom, men han backade.
"Rör mig inte!" Röt han mot mig men jag tog trots det ett tag om hans armar. "Se inte på mig jag är äcklig" han började vrida och vända sig i mina armar och jag fick hålla hårt för att han inte skulle kunna smita. När han sedan började skrika att jag skulle hålla mig borta för att han är patetisk blev jag arg. Jag tryckte upp hans kropp mot väggen och för att stoppa honom från att prata pressade jag mina läppar mot hans. Så fort mina läppar hamnade på hans smälte han in i kyssen och la sina armar runt min nacke. Hans tårar hamnade på mina kinder och när han lugnat ner sig avlägsnade jag mina läppar från hans och tittade upp i hans ögon.
"Våga aldrig säga att du är patetisk. Du är det finaste jag har och du ska inte säga något sådant om dig själv!" Förklarade jag lugnt och kollade stint in i Felix ögon. Ett leende la sig över hans läppar och jag lät mina läppar ännu en gång möta hans. Jag höll honom hårt mot min kropp och gick sakta in till vårt rum. Försiktigt släppte jag hans kropp på sängen och kröp in under täcket tillsammans med honom.
"Jag ska visa dig hur fucking mycket du betyder för mig Felix Sandman", sa jag och flinade ner mot honom.
Den natten gick till historien som det bästa sexet jag haft, för det var inte längre meningslöst sex. Vi älskade. Med våra kroppar visade vi den andra våra känslor, som vi var för fega för att yttra med ord.
--------------------------------
Nästa kapitel är epilogen :(
