"Felix vilken trevlig överraskning", min röst var smått ironisk men flinet på mina läppar var än kvar.
Av mina ord ryktes Felix huvud upp och han fumla till på sina fötter.
Han var påverkad.
"Hur kommer det säg att du blev så s-snygg", Felix ord kom ut i ett svagt mumlande och hans röst var ostabil. "Killar ska inte va snygga", det han sa fick mig att höja på ögonbrynen. Såklart killar kan vara snygga.
Felix blick synade mig upp och ner. Intensivt.
"Vad gör du här? Klockan är mycket", ärligt var jag smått irriterad av att han var här just nu. Vilken annan tid än just nu hade gått bra. Men nu är jag bara så utsliten och min kropp värkte.
"Du- du gav mig din adress", han hickade "och jag vill ha svar på mina frågor", han försökte låta övertygande men när han hela tiden vinglade på fötterna och hans ord kom ut i ett mummel var det svårt att göra just det.
"Felix gå hem du borde inte vara här", jag la mina händer svagt på hans överarm som låg korsad över hans andra på bröstet.
"Nej, du har gjort det här!", förvirrat kollade jag på honom. Han kollade på mig med en dimmig blick. Osäkerheten speglades under lagret med alkohol.
"Vad har jag gjort?", uttråkat kollade jag på honom medan han kollade på mig som om jag hade vuxit ett till huvud.
"Du gjorde så att jag blev såhär, det är ditt fel", han tog ett vingligt steg mot mig, "jag vill inte vara såhär, jag kan inte." Hans betoning på orden fick mig att undra om han pratade med mig eller med sig själv.
"Felix du pratar dumheter, gå hem och sov du är full!" Felix skakade barnsligt på huvudet och tog ännu ett steg emot mig.
Utan mitt medvetande tog jag ett tillbaka.
"Jag vill ha dig", hans blick mörknade, "Oscar du är snygg. Du får inte. Men du är." Han slukade sig om läpparna och jag svalde hårt.
Jag orkar inte hålla på med det här längre, påverkade människor är inte roliga om man inte själv är påverkad.
"Felix snälla bara gå hem. Kom till mig imorgon, när du är nykter", Felix skakade ännu än gång på huvudet.
Att det ska vara så jävla svårt.
Irriterat kollade jag på honom men han tittade med samma mörka, men dimmiga blick på mig.
"Jag tänker inte gå innan jag får svar!", envist stampade han ner ena foten i golvet. En tung suck lämnade mina läppar.
"Svar på vad?", en till suck lämnade mig.
"Varför jag är såhär!", han sa det som om det var det självklaraste någonsin. Trots att det är tvärt emot.
"Men säg mig då Felix, hur är du?", min ton fattade jag själv att den var irriterad och Felix ryggade tillbaka av min hårda betoning.
"Du är snygg, du ska inte vara snygg! Jag ska inte tycka du är snygg!?", frustrerat for hans händer upp i hans hår där han drog och slet i det. "Du får inte..", denna gång var orden svaga. Jag uppfattade de knappt.
"Kom in så får du ett glas vatten sen får du gå", jag tog tag i hans hand och drog in honom i lägenheten. Av den plötsliga rörelsen föll han nästan omkull på sina fötter men pågrund av att min hand säkrade honom höll han sig stående.
Egentligen brukar jag inte göra sånt här. Verkligen inte.
Men nu vill jag bara få bort honom. Jag vill bara gå och lägga mig igen och inte bry mig om något än mig själv.
Själviskt? Kanske.
Felix snavade hela tiden på sina stora kängor så med en viss svårighet tog vi oss in i köket. Försiktigt ledde jag honom till en av stolarna och satte honom på den. Svårläst kollade han upp på mig. Hans blick var borta. Som att han var inne i djupa tankar.
Utan att bry mig om det gick jag till köksbänken och sträckte mig efter ett glas som jag fyllde med kallt vatten.
Onödigt hårt ställde jag ner vattenglaset framför Felix. Vilket fick lite vatten att spilla över men fick också honom att hoppa till och komma tillbaka till världen.
"Drick upp vattnet, sen får du gå", han kollade frågandes på mig och jag pekade suckandes mot vattenglaset framför honom. Hans blick hamnade då på glaset och han hummade svagt.
Skakande tog han upp vattenglaset och förde det mot sina torra läppar. När vattnet mötte hans rosa läppar slöts hans ögon av accepterande. Jag följde hans rörelser när vattnet tog sig från hans mun och hur hans adamsäpple guppade när han svalde.
Tillslut var vattenglaset tomt och han kollade upp på mig med stora ögon.
"Se så, nu är jag trött på att vara hjälte nu får du gå", jag gestikulerade med händerna mot dörren som han kollade oförstående på. Innan det verkade klicka.
På ostabila ben ställde han sig upp. En av hans händer tog ett hårt grepp om bordet när han väl stod upp.
Hans ögon blev ännu mer dimmiga och han kollade på mig med suddig blick.
"Jag-", mer han hann inte säga innan han föll ihop på marken.
Typiskt.
---------------
Jag orkar inte med skolan mer, jag orkar inte kolla på honom gilla någon annan. Se på honom när han ser på en annan med samma blick som jag ser på honom med.
Det är för mycket nu. Usch blö.
Men hur mår ni? Mår ni bra? Jag hoppas det.
Det kanske inte kmr så många kapitel just nu men till jul blir det fler.
Justeeeee jag har publicerat en ny bok o finns i min profil kolla där. "How to save a life". Hoppas ni gillar den
Ilysm
Nemo xx
