Felix POV
Hastigt lämnar jag Oscars lägenhet. Hinner inte ens säga hejdå. Mammas ord gnager inom mig och jag fruktar det de har att säga mig.
Mina föräldrar har alltid varit väldigt extrema, det är jag mycket medveten om. Är det något de känner, så känner de det väldigt starkt. Har de satt in sina ögon på något kommer de inte ändra syn, så är det bara.
Jag vet redan nu att detta har något med Amanda att göra men jag hoppas och ber att hon inte har gått så långt som jag faktiskt fruktar att hon gjort. Hon vet att mina föräldrar är strikt religösa och skulle aldrig låta sin egna son vara homosexuell. Men att Amanda skulle använda det emot mig tror jag inte ens hon skulle kunna göra. Det är i alla fall det jag hoppas på.
Hela vägen hem till mig har jag inte kunnat konsertera på något. Musiken som spelats i mina lurar har känts fel, så jag hinner bara lyssna några sekunder innan jag bytt. Min fot har stampat i golvet utan att jag vart medveten om det. När bussen sedan äntligen rullar upp på min station hoppar jag genast av och går med långa steg mot mitt hus. När det stora huset kommer inom synhåll ökar jag takten ännu lite mer. En svag värkan känns i bakbenen och handsvett bryter ut.
Innan jag stiger in i huset torkar jag av mina händer på jeansen och trycker sedan ner handtaget.
"Hallå!" Ropar jag ut i den stillsamma lägenheten och får ett svar om att de befinner sig i köket. Skorna och jackan lämnar jag i hallen innan jag oroligt går in i köket. Mamma och papp sitter vid köksbordet, händerna knutna likt en bön och ingen kaffekopp.
Försiktigt sätter jag mig ner på stolen och kollar upp på mina föräldrar.
"Jo, Felix vi har alltså blivit tilldelade väldigt oroväckande nyheter som vi gärna vill att du ska tala om för oss om de är sanna eller falska", förklarar min mor och jag nickar.
En tjock tystnad la sig över köket. Mor svalde ovanligt högt och far harklade sig för att få slut på tystnaden.
"Felix är du homosexuell och är i ett sexuellt förhållande med en pojke?" Frågar far rakt på sak. Frågan får mig att sätta saliv i halsen och börja hosta. När jag lugnat ner mig tittar jag chockat upp på mina föräldrar med heta kinder.
"V-va? Varför skulle jag vara det?", frågar jag och försöker komma ifrån situation. Vilket jag vet är omöjligt, de kommer inte ge sig förens svaret är deras.
"Amanda har berättat att det var så att hon hittade dig kyssa en annan pojke, här hemma." Förklarar far med en strikt röst, jag kunde se hur ilskan steg i hans ögon.
"Det här är bara något skämt, eller hur Felix? Du är inte homosexuell. Det är omöjligt!" Utbrast mor i ren desperation. En ovanlig ilska la sig över mig och jag kollade på mina föräldrar med en hård blick.
"Vad spelar det för roll om jag är det?" Frågan fick dem att spärra upp ögonen och far slog sin knytnäve i bordet, vilket gjorde att jag hoppade skrämt till.
"Jag har inte uppfostrat en homosexuell!" Röt far och kollade stint på mig. Varför kan de inte förstå att jag inte förändrats?
"Men nu förstår ju inte, jag har inte förändrats för att jag gillar samma kön!", försökte jag förklara men när jag märkte hur mamma drog in ett chockat andetag och hur pappas ögon blev svarta av ilska förstod jag mitt misstag.
"Så det är sant. Du är bög?" Spottade far ur sig som det var giftigt. Jag försökte protestera men jag kunde inte formulera en ordentlig mening så jag blev tyst. Tillslut nickade jag svagt och lät min blick möta bordet. Mor brast ut i gråt och far slog ännu en gång näven i bordet. Jag hoppade till och kollade upp på dem. Fars blick så kall och hård. Aldrig har jag känt mig så avskrädd av min egna far.
"Du är inte min son! Försvinn härifrån, jag vill aldrig se dig igen. Du är inte välkommen ingen här familjen förens du är frisk från din synd!" Yttrade min far bestämt med en kall röst som gjorde att jag fick rysningar längs ryggraden.
"M-men jag är s-samma F-felix-" försökte jag men far avbröt mig.
"Ut ur mitt hus! Du bor inte längre här och jag kan ringa polisen på dig!" Fars ord fick tårarna jag så länge försökt hålla inne att spilla över och jag kutade bort från köket upp till övervåningen. Min dörr slog jag igen och med andan i halsen drog jag fram min resväska från garderoben och började slänga de nödvändigaste sakerna där. Tårarna rann hejdlöst ner för mina kinder och jag blev tvungen att hela tiden dra tjocktröjans ärm under näsan för jag snörade så mycket. Hulkade fick jag igen resväskan och sprang ner för trappan. Jag vill bara bort härifrån, det här är inte mitt hem längre. Skorna klev jag i så att hälen stack ut, orkade inte böja mig ner för att sätta på de ordentligt. Jackan fick jag på mig utan vidare problem och sen var jag ute ur huset. Jag kunde höra mammas gråt ända ute på gatan, men det stängde jag ut. Mullrandes från skyn fick även ljudet att sakta tonas ut.
Stormen som lagts sig över stan var än inte försvunnen och det verkar den inte göra på en längre tid.
Jag satt och väntade på bussen med tårarna fortfarande rinnandes längs mina kinder. Människorna som gick förbi kollade skumt på mig, men ingen stannade för att kolla hur det var. Men det var jag glad för. Jag skulle nog bara bryta ihop, ännu mer än vad har gjort nu.
Bussturen hem till Oscar var hemsk. Mitt ansikte var täckt av snor och tårar. Men när jag såg Oscars bostad föll tårarna hårdare och jag skyndade mig upp för trapporna. Med en svag hand knackade jag på dörren och väntade otåligt på att Oscar skulle öppna. När han väl gjorde det såg han direkt resväskan och mitt krossade ansikte.
Jag hann säga en mening innan jag föll ihop i Oscars famn.
"Får jag bo hos dig?"
--------------------------
Mah heart mah soul :'(
nemo xx
