Kaffekoppen i min hand var varm och la en lugn känsla över min spända kropp. Huvudet bankade något fruktansvärt och hela min kropp var stel. Vädret utanför hjälpte inte heller speciellt mycket för att förbättra mitt dåliga humör. Regnet öste ner utanför och himlen var igenmulet med svarta moln. Träden gungade våldsamt, på gränsen att brista från sitt hölje.
Skulle inte förvåna mig om det skulle börja blixtra och åska när som helst.
Kaffe koppen ställde jag ner på bordet och lät mitt huvud falla ner på mina bara armar.
Jag hade hoppats på att gårdagen nu skulle vara ett minne blått. Att jag inte hade någon aning om vilken katastrof som försiggick igår. Men tyvärr kommer jag ihåg allt. Lite oklart i vissa stunder, men i stora drag kom jag ihåg exakt vad som hände.
Hur kunde jag uppföra mig sådär? Aldrig har jag varit så full att jag inte kunnat prata i förstående meningar, inte ens vetat om vilket småbarn jag uppförde mig som. Att jag ens kommer ihåg så pass mycket sol jag gör, är ett mysterium för mig. Så mycket som jag fick i mig igår har jag nog aldrig fått förut.
Såklart har jag begått stora misstag när jag varit full, men fan, igår var det värsta. Tror dock inte Felix kunde förstå vad jag erkände, då han inte svarade mig. Vilket är bra, för hade han vetat då hade jag varit i så mycket problem just nu. Eller ja, det är jag ju redan.
Det som skrämmer mig ännu mer är dock vad Amanda kommer göra med informationen hon fick ta del av. Tänk om hon berättar för Felix föräldrar om vad som hänt, vad kommer hända då? Tänk om de kastar ut honom? Felix kanske skyller allt på mig? Det var ju faktiskt mitt fel. Kommer Felix göra slut? Kommer han vilja vara med mig efter det här?
En djup, frustrerad suck lämnade mig och jag ställde ner kaffekoppen i diskon.
Med händerna på diskbänken kollade jag ut genom fönstret och såg hur regnet smattrade mot fönstret. Regndroppar rann ner längs fönstret i en hög fart. Det såg nästan ut som det grät. Himlen kanske grät över vilket fiasko jag har blivit. Ett humorlöst skratt lämnade mig och jag puttade bort mig från diskbänken.
Jag kollade ner på min bara överkropp och sniffade lite under mina armar, äcklat drog jag bort mitt huvud och skrynklade ihop min näsa. En dusch är verkligen behövligt just nu. Jag stinker av inte bara svett, utan även alkohol och rök.
Kalsongerna jag bar stampade jag ur mig och slängde in i den överfyllda tvättkorgen. Hopplöst kollade jag på högen som nu hade börjat falla isär och smutsiga kläder låg utspridda på det kaklade golvet. Innan jag klev över kläderna, gjorde jag en mental anteckning om att jag måste tvätta.
Jag sträckte mig in i duschen och slog på varmvattnet. Medan jag väntade på att det skulle bli varmt tog jag upp min tandborste och sprutade ut tandkräm på den.
Aningen osäkert mötte jag min blick i spegeln och ännu en suck lämnade mig. Jag såg förjävlig ut. Mörka ringar under ögonen, pågrund av sömnbrist, och en mörkare skäggstubb gjorde sig tydlig på min haka. Håret var fettigt och låg slickat mot sidan av mitt huvud.
Hur hopplös får man vara?
Jag spottade ut skummet ur min mun och ställde ifrån mig tandborsten för att sedan kliva in under den varma duschstrålen. Varmvattnet fick mina stela muskler att slappna av och jag lutade min utmattande kropp mot det kalla kaklet. Jag stängde mina ögon och lät mina tankar fara iväg. Så fort jag gjorde det fanns det ett ställe de försvann till.
Felix.
Hans leende dök upp i mitt huvud och de blå/gröna ögonen lös på det där sättet de gör när han ler. Hans vackra kropp visade sig och jag ville så gärna sträcka mig fram och ta på den. Låta mina fingrar kamma igenom hans smutsblonda hår, kyssa hans käkben ner till halsen, inte låta någon hud gå orörd och se in i hans ögon medan han stönar mitt namn.
En obehaglig känsla la sig i min mage. Det sög till och jag rynkade mina ögonbryn.
Mina händer stack i längtan efter att få röra vid Felix.
Plötsligt slog det mig vad det var jag kände. Saknad. Jag saknade Felix.
---------------------------
Väldigt ohäldelserikt kapitel men sånna behövs ibland. Men iaf hur mår ni? Vad gör ni? Har ni ett bra lov än så länge?
Nemo xx
