Dangerous (Svenska)

7

Nora på bilden♥

När jag vaknar är det fortfarande mörkt ute. Solen har inte stigit upp än. Jag gnuggar mig trött i ögonen och minns allt. Fan, varför kunde jag inte bara fått drömma alltihop, istället? Jag sätter mig trött upp och ser mig omkring. Flyktvägarna ser desamma ut. Alltså omöjliga. Jag reser mig ur sängen fast besluten att kunna komma ut på något sätt. Hittills har Harry eller Luke inte varit de smartaste. Jag kunde ju smita ut härifrån och vara gömd någonstans på väg hem nu, vid detta laget. Så vem vet, Harry kanske tom glömde låsa dörren nu. Jag skrattar för mig själv. Snälla, han skulle väl ändå inte vara så dum? Jag beslutar mig för att prova. Jag tassar fram till dörren och trycker ner handtaget. Men snälla! Den är öppen. Det gnisslar till lite och dörren går upp. Jag suckar för mig själv åt hans dumhet och smyger ut i den långa hallen på övervåningen. Inga ljud hörs och jag tassar försiktigt omkring i mörkret. Jag känner försiktigt med armarna och händerna länge och tassar runt i mörkret tills jag hittar trappan. Jag smyger ner och tar det lugnt och sakta eftersom att jag är väldigt klumpig i såna här situationer. Trappan knakar till och jag fryser till mitt i steget. Det förblir tyst och jag väntar några minuter innan jag vågar fortsätta. 

Tystnaden i huset tar kål på mig. Jag fortsätter att tassa omkring i mörkret. Jag hittar inte dörren fast jag vet att den ligger här någonstans. Jag hör andetag bakom mig och jag fryser till. Skräcken letar sig fram och jag måste hålla andan för att inte skrika högt. Andetagen är tunga och jag vet att vem det nu än är så är det inte Aaron, Harry eller Luke. Jag känner personens andetag i nacken och jag börjar sakta vända mig om. Jag vågar knappt röra mig. Jag tittar försiktigt ut i mörkret och ser en stor person som står framför mig. Jag ser inte ansiktet men jag vet att personen stirrar rätt på mig. Jag andas skräckslaget när en mörk röst säger:

"Ska du någonstans?" 

Jag fryser till av den mörka och dova rösten. Jag kan inte röra mig och håller tyst andan. Jag vågar inte ens säga något eller ens andas, så det enda jag gör är att stå där helt blixt stilla, utan att andas. Jag står där och stirrar på den stora personen som stirrar på mig. Även om jag inte kan se honom, känner jag hur den bränner djupt i mig som om han ser rakt igenom mig. Tystnaden är olidlig och jag tror jag ska svimma och spy samtidigt. Det blir tyvärr han som bryter tystnaden och ännu en gång fryser jag till. 

"Svara mig, vad gör du här? Du ska vara i ditt rum" 

Jag biter mig livrädd i läppen och anstränger mig till det yttersta för att svara och inte skrik rätt ut. Jag försöker pressa fram ett svar men det blir mest ett ynkligt pip.

"Jaaag" Börjar jag men kan inte avsluta meningen.

"Du vadå?" Ryter han och jag kan känna hur hans frustration är på topp och hur han snart bara kommer explodera. Det är något med hans röst som får mig att bli rädd. Jag vaknar till ur mina negativa tankar och väntar på att få en smäll eller åtminstone en örfil. Men ingenting kommer. Det är som om tiden står still och det ända ljud som hörs är våra andetag. Mina snabba och nervösa och hans lugna och tunga. Jag känner hur tystnaden nästan blir pinsam, och jag vet inte om jag borde säga något. Jag öppnar munnen för att säga att jag skulle gå på toa eller något när jag hör en bekant röst.

"Vad är det som händer?" 

Jag vänder blicken till en annan lite mindre person som står i trappan och plötsligt tänds lamporna. Där i trappan står en sömnig och arg Aaron och glor ilsket på mig. Hans blick bränner in i mig och jag känner mig så ynklig och rädd just nu. Han har bara på sig kalsonger och jag kan då se hans kropp. Hans vältränade mage och hans starka armar. Det får mig att rysa och jag kan inte slita bort blicken. Tyvärr ser Aaron det och flinar hånfullt åt mig. Jag känner hur mina kinder blir röda och jag sliter genast blicken ifrån honom. Jag vänder blicken till mannen framför mig igen och jag kan se hur han ger Aaron en uttryckslös blick. Han är väldigt lik Aaron, bara några år äldre. Han ser väldigt bekant ut men jag kan inte komma på vart jag sätt honom förut.Jag fortsätter att stirra på honom och tillslut vänder han sig om för att titta på mig. Jag tittar genast ner i golvet och känner färgen stiga i mig. Han fortsätter stirra på mig och jag vill bara dö. 

"Så vart var du på väg?" Säger han kyligt.

"Jaagg, alltså jag" 

"Låt mig gissa, du tänkte att du kunde rymma från huset. Bara för att dem glömt låsa dörren till ditt rum" Jag känner hur jag blir ännu rödare i ansiktet, hur kunde han pricka helt rätt? Han slänger en blick på Aaron som fortfarande står sömnig i trappan.

"Vi måste prata Aaron, det är viktigt!" Säger han. Aaron nickar till svars. 

Jag ska precis gå förbi honom när han tar tag i min arm, och drar mig tillbaks till sig. Jag flämtar till, helt oberedd och känner hur hela jag börjar skaka. 

"Du vet att du måste bli bestraffad för det du försökte göra. Även om ditt försök var patetiskt, så du lär dig"

Jag fryser till och jag tror seriöst att mitt hjärta har stannat. Vadå bestraffad? Jag vill bara slita mig ifrån honom och springa så långt bort som möjligt. Han får mig att känna mig så osäker. Vad ska jag göra nu? Jag vågar inte titta honom i ögonen eftersom att jag vet att han kommer kunna se min rädsla. Han tar tag om min haka med sin fria hand och lyfter min blick till hans.

"Känner du inte igen mig, Nora?"

 Och det är först då jag minns vart jag träffat dem förut. Deras ögon och deras starka kroppar.

-----------

Jag hoppas att ni gillade detta kapitlet...Jag tänker att det är lite bättre att jag skriver lite längre delar så blir det roligare att läsa än att skriva flera korta!! Tack för att ni läste♥(: Älskar er♥