Dangerous (Svenska)

23

"Allison, han är här!!" Skriker jag hysteriskt och ser mig förskräckt omkring.

"Nora, vad är det som hänt? Lugna ner dig" 

"Vi måste bort härifrån nu" 

"Nora, vad är det som händer? Prata med mig!"

"Han är här Allison!! Han är här!!" 

Allison ser först inte ut att fatta, men sen bleknar hon. Hennes ögon flackar lite, vilket kan ha och göra med all kaffe hon druckit. Hon tar tag om mig, och vi beger oss genast mot utgången. Jag gråter hysteriskt och flera gånger ser jag människor som stirrar konstigt på mig. Jag kan inte tänka på dem, utan jag håller panikslaget utkik efter Aaron, eller någon annan av killarna, men jag ser ingen. Inget tyder på att dem ens satt sin fot här, men jag vet att det var Aaron. Jag såg honom.

Jag och Allison är snabbt hemma igen, och hon låser alla låsen på min dörr. Jag faller ner i hallen längs väggen och skakar. Allison sätter sig på huk framför mig. Hon ser oroligt på mig och jag skakar bara och känner tårarna rinna. Han är här, han är tillbaka och ute efter mig. 

"Nora, snälla prata med mig, vad var det som hände?"

"Han var där, han var där"

"Var han där?"

"Ja, han är ute efter mig, han är tillbaka" Stammar jag och känner fortfarande hela min kropp darrar.

"Herregud, är du säker på att det var han? Jag såg ingen"

"Jag vet att det var han. Jag vet det!" 

Hon kramar om mig och reser sig upp igen.

"Jag ringer Michael. Han är här när som helst" Säger hon och tar  upp sin mobil.

Jag nickar. Om det nu var Aaron, hur fan hittade han mig? Jag vet att jag inte direkt bytt utseende eller namn, men pappa har gjort det omöjligt att hitta mig. Jag känner hur yr och illamående jag blir och stänger ögonen hårt. Säg att detta bara är en dröm, snälla. Ber jag tyst för mig själv och stirrar ut i hallen. Allison hjälper mig att byta om och sedan bäddar hon ner mig i sovrummet.

Nästa morgon vaknar jag kallsvettig och skräckslagen som vanligt. Jag släpper det hårda taget om täcket och försöker få min spända kropp att slappna av lite. Jag känner gråten ligga och trycka i halsen men jag låter den inte komma ut. Jag sväljer hårt, och gnuggar mig hårt i ögonen.

Jag hör hur någon som håller på i köket och jag gäspar stort. Jag är sa trött men jag vill ändå inte sova- Jag ryser och reser mig fortfarande lite skakig upp från sängen. Jag går långsamt in i köket där pappa står och lager frukost. Han nynnar högt på någon låt samtidigt som han rör om något i en bunke. Det hela får mig att le och jag känner mig genast mycket bättre.

"Godmorgon, Nora. Are you okay?" Frågar han milt och ler mot mig.

"Godmorgon. Jag är okej" Ler jag försiktigt och även om jag vet att han kan se rakt igenom mig, pressar han mig inte utan nickar bara lit och ger mig ett litet leende.

"Gick Allison?" 

"Aa, hon var tvungen, annars skulle hon bli sen till jobbet"

"Vill du ha mina bästa och godaste pannkakor?" Fortsätter han.

"Hur kan man tacka nej!" Säger jag och skrattar lätt.

Vi äter våra pannkakor under skratt och roliga skämt. Jag skrattar högt åt honom och han lutar sig tillbaka på stolen och skrattar med mig.

"Jag måste skynda mig till mötet med du klarar dig väl i en timme själv?"

"Självklart" Säger jag och ler.

"Vad bra, jag skyndar mig tillbaka så slipper du vara ensam" Säger han snabbt innan han trycker sina läppar mot min panna och skyndar sig ut. Jag står länge vi dörren och kollar efter honom. När han försvinner bakom byggnaderna och alla hus, ska jag precis stänga dörren men känner att någon tycker i den från andra sidan, som om någon försöker göra motstånd, någon som inte vill att jag ska stänga den. Nej, Va? Vad? Varför?

-----------

Jag hoppas att ni gillade detta kapitlet, detta kapitlet får ni bara för att det är Fredag!!! Tack för att ni läser, röstar och kommenterar♥♥♥ Ha en trevlig helg♥♥♥