Dangerous (Svenska)

25

"The movie was great. Do you want me to walk you home?" Säger han och ler lätt.

"Yes the movie was really funny!! I can handle myself, but thanks anyway"

"Okay see you then!" Säger han och kysser mig på kinden. Jag känner hur jag rodnar lite, och ler svagt tillbaka. Han ser hur jag rodnar och flinar åt mig innan han går över vägen, mot parken.

Jag kollar på klockan och suckar. Pappa är hemma när som helst, så jag skyndar mig hem. Jag går snabbt tillbaka till huset. Jag trycker in nyckeln i nyckel hålet och vrider om. Jag tar ett djupt andetag innan jag öppnar dörren. Trött och på dåligt humör kastar jag mig av alla kläder, och hoppar in i duschen. Jag duschar länge och tvättar håret noggrant. Plötsligt hörs ett högt ljud och jag hoppar till. Jag lyssnar noga efter ljudet igen, ljudet är högt och hörs som en smäll. Jag stänger snabbt av duschen och lyssnar igen. Det blir tyst. Jag lyssnar noga ännu en gång innan jag sätter igång duschen på nytt. Inga fler smällar och jag duschar lugnt färdigt.

När jag är klar går jag ut ur badrummet och klär snabbt på mig. Jag sätter upp håret i en snygg frisyr och går nöjt ut och in till kontoret där Allison och jag oftast brukar ha våra psykolog möten.
Jag puttar försiktigt på dörren som står på glänt, dörren går upp och en stor skugga skymmer över mig. Jag kollar på gestalten framför mig och mitt hjärta stannar. All färg från mitt ansikte försvinner och mina ögon spärras upp och jag känner hur hela jag hamnar i chock. Allt går som i slowmotion. Aaron öppnar munnen och säger något men jag hör inte vad han säger. Han ler mot mig, flinar, hånar mig. När jag inte svarar ser jag hur hans ögon mörknar, till den där mörkblåa färgen. Som ett mörkt, kallt hav.

Min syn försvinner också, jag ser som halvt, jag ser halvt, med mörka kanter, nästan precis som förut. Mina sinnen stänger av sig och jag finner mig så paralyserad. Jag förstår ingenting. Jag inser inte vad som händer. Jag blinkar ordentligt flera gånger och försöker få min syn helt tydlig igen, men det är som om min hjärna är förstelnad. Det enda jag kan tänka är, Aaron är tillbaka.

Aaron är tillbaka. Han är här. Jag blinkar för att få tillbaka medvetandet vilket känns borta även om jag står upp och ser lite. Jag är som bortkopplad från världen, jag hör gråt och panik, men det känns flera 10000 meter bort, som om allt sker i en annan värld.

Helt plötsligt vaknar jag till, får tillbaka hörseln, hela synen och helt enkelt medvetandet. Jag slår vilt omkring mig, och känner hur min hand träffa något. En bordslampa faller till golvet och går sönder och jag känner hur en enorm smärta sprider sig i hela min hand. Jag tar långsamt in allt som hänt och ser hur Aaron stirrar på mig med irritation.
Han lägger huvudet på sned och smeker min kind, vilket får mig att hoppa meter. Under hand beröring känner jag mig helt förstelnad och jag försöker hitta min röst och mina muskler men det tycks inte gå.

"Hello Love, I've missed you"

Jag ryggar kraftigt tillbaka och jag backar snabbt. Jag sträcker fram armarna i försvar framför mig själv, och känner illamående flyga genom mig, illamående baserat på ren skräck. Aaron flinar stort mot mig, samtidigt som han kommer närmare mig.

"Nej, nej, nej! Stå stilla, kom inte närmare!"

Aaron lyssnar självklart inte utan börjar babbla medan han kommer långsamt närmare och närmare.

"Jag har saknat dig Nora"

Jag backar så mycket tills min rygg möter vägens slut och jag stönar högt. Jag hör hur dem konstanta snyftningarna slutar, och jag kollar ner på golvet där Allison sitter ihopkrupen i ett av hörnen. Hennes blick vänds till mig, hennes ögon är djupt förvirrade och hon ser sårat på mig. Jag sätter mina händer i håret och kramar hårt. Det kan inte vara sant.

"Vad gör du här Aaron! Vad fan gör du här?!"

"Jag sa ju det, jag har saknat dig, saknat min Nora"

"Du är sjuk, du så jävla sjuk!"

Jag ser hur Aaron överlägsna flin sänks och hur hela han spänner sig, samtidigt som hans ögon mörknar, till det där havet igen. Den där mörkblåa, kalla färgen som gör mig illamående.
Aaron är så nära mig nu, så nära att för 14 månader sen hade vi kysst varandra vid det här laget. Men det här är nuet, nuet då jag troligtvis lärt mig komma över min idiotiska kärlek till honom.

"Du kommer packa det lilla skit du har här, och sedan följa med mig tillbaka till USA, där du kommer leva resten av det som är kvar av ditt liv, vid min sida"

"Jag kommer aldrig följa med dig tillbaka dit"

"Jag visste väll att du skulle säga så, men Love, antingen så följer du med mig eller så dör din lilla vän"

"Vad är poängen Aaron? Vill du hämnas? Vill du förstörs mitt liv mer än du redan gjort? Jag förstår inte, varför gör du såhär mot mig?" Skriker jag av ren frustration och ilska som jag haft inom mig så himla länge.

"Poängen? Poängen min kära Nora är att du ska ångra att du lämnade mig att nästan förblöda tills döds"

"You are mad!?Tänk alla liv du har tagit, en sådan som du förtjänar att dö i HELVETET!"

Aaron spänner sig och slår med handen över mig på väggen. Hans ögon är nu nästan svarta och jag kan känna hur rädd jag blir för varje sekund som går.

"Nora, packa dina jävla saker nu, innan jag tappar det som är kvar av mitt tålamod. Förstått?" Säger han med sammanbitna kindben och kollar in i mina nästan blodröda ögon av alla tårar.

Jag vet att vad jag än skulle göra, allt motstånd med mera för att rädda både mig och Allison kommer gå åt helvete. Det är ingen idé längre.

"På ett villkor! Att du låter min vän gå!" Säger jag och kollar på Allison som kollar chockat på oss.
Han kastar en blick åt hennes håll och hon stelnar till.

"Sure, you are free to go now" Säger han och kollar på mig igen.

Jag går fram till Allison som nu rest sig upp från golvet och kramar om henne hårt.

"Allt kommer gå bra, jag ska hitta ett sätt att komma bort från honom, jag lovar att återvända. Hälsa pappa från mig och sköt om er" viskar jag och kysser henne mjukt på pannan innan jag beger mig mot mitt sovrum.

Jag sveper blicken över mina ägodelar och kastar ner nästan allt jag har i min resväska. Jag stannar upp framför min byrå som har fotografier. Dem flesta på mig och pappa, men även några med Allison, min psykolog och min bästa vän. Jag tar ut ett foto där alla tre är med och stoppar ner den i fickan. Jag ska aldrig lämna dem.

Jag går ut till Aaron igen, redo för att lämna det stället jag känt mig trygg på i det senaste året. Jag ska lämna Kanada. Jag går med huvudet högt och slänger min väska i famnen på Luke som står framför bilen utan att ens kolla åt hans håll. Aaron ser chockad ut, när jag ställer mig vid min ytterdörr beredd att åka.

"Jag följer med er, om ni lovar att inte skada Allison. Lova att ni låter henne vara, hon förtjänar inte det här"

Min röst är klar och tydlig och jag är 100% allvarlig med det jag säger. Även om jag verkar stark och oberörd går jag sönder inuti. Aaron nickar fundersamt och studerar mig, lägger huvudet på sned och tänker. Jag tror att han inte orkar bråka med mig just nu, för han svarar:

"Okej, du får mitt ord på att vi inte rör henne"

"Ditt ord betyder inte ett skit"

"Tyvärr My Love, får du helt enkelt lita på mig"

-------------

Jag hoppas att ni gillade detta kapitlet, själv blev jag väldigt nöjd.
Tack för att ni läste....❤️