Bara någon dag senare mår jag bra igen och jag ligger uttråkat och zappar mellan kanalerna på teven. Mina föräldrar är iväg med min lillasyster på Ikea och låter mig vara ensam hemma för jag knappast var villig att följa med direkt.
Klockan är över sju på kvällen och Alyssas familj är på ett museum som Alyssa ville skippa för att istället umgås med mig, men inte fick då både hennes och mina föräldrar anser att hon och jag behöver tid från varandra ibland.
Mina föräldrar har alltid tyckt att hon har ett dåligt inflytande på mig.
Min kurrande mage tvingar mig tillbaka till verkligheten och jag reser mig upp från soffan för att vandra ut i köket i jakt på mat. Kylskåpet är tomt på godsaker, vi har inte ens glass hemma och godiset sen i fredags är redan slut. En djup suck rymmer mina läppar, jag får helt enkelt införskaffa mig något själv.
Mina ben släpar jag efter mig upp till mitt rum, drar trött på mig en vinröd Cardigan tillsammans med ett par svarta, lösa mjukisbyxor för att iallafall inte se alltför motbjudande ut, och plockar upp hundralappen som jag förmodligen fått lagd på mitt skrivbord då det är min vanliga månadspeng. Orka använda bankkortet i affären, dessutom vet jag inte ens var det är.
Jag har snart dragit på mig en skinnjacka och greppar tag om nycklarna innan jag stiger ut genom ytterdörren och andas in den friska luften av hösten i mina lungor. Jag drar snabbt slutsatsen att jag inte ska ta cykeln till den lilla Ica affären bara några tvåhundra meter iväg. Så jag promenerar långsamt längsmed cykelvägen med mobilen i fickan och hörlurarna som låg i byxorna, i öronen. Vinden sveper förbi och jag huttrar till, det är inte särskilt varmt.
Jag hälsar vänligt på kassörskan då jag känt henne från en väldigt ung ålder, innan jag stegar direkt rakt fram till chipsen. Med ett belåtet leende snappar jag åt mig mina favoriter, fortsätter längre in i affären och plockar upp ett helt glasspaket med både päron, jodgubb och vanilj i ett för att sedan plocka åt mig en Cola och enkelt sätter varorna på rullbandet samtidigt som jag snappar åt mig en plastkasse under kassan.
"Det blir 57 kronor", ler hon och jag håvar enkelt upp hundralappen ur fickan och får tillbaka några mynt och sedlar som jag utan vidare stoppar ner i fickan och packar ner mina varor.
"Hur är det med familjen?", frågar hon när jag sätter ner glassen i plastkassen.
"Bra, du?", trots att jag helst håller mig till min musik vill jag inte verka oartig och startar en enkel konversation.
En kort stund senare stiger jag ut i höstvädret och lägger märke till att molnen endast blivit mörkare och jag svär tyst för mig själv då jag gissar på att det förmodligen snart kommer börja regna. Temperaturen har sjunkit ytterliggare och med min kasse i handen drar jag jackan närmre kroppen och ska precis stoppa in hörlurarna i öronen när jag får en obehaglig känsla i maggropen att någon iakttar mig. Skrämt har jag vänt mig om men får inte syn på en enda levande varelse bland dem kala lövträden och dem kraftiga buskarna intill vägkanten. Av en ren oroskänsla behåller jag hörlurarna av och försöker hålla mig emotionellt stabil när jag stegar fram på cykelvägen med kassen hårt i handen.
Något prasslar till bakom mig, och jag tror hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen. Jag vågar inte vända mig om utan ökar på takten och sväljer hårt samtidigt som jag intalar mig själv att det säkert bara var ett löv som föll till marken och därför inget att oroa sig för, men känner ändå paniken som blommar upp inom mig. Fortsätt bara gå, snart kommer det hus och inget kan skada dig.
Först när mina fötter sneddar upp över garageuppfarten vågar jag blicka bak bakom mig, och absolut inget finns där. Jag skrattar åt mig själv, herregud vad tänkte jag ens? Lugnt vrider jag om nyckeln och stiger in, i samma stund som molnen bestämmer sig för att låta regnet ösa ner över staden och jag är tacksam när jag kan låsa dörren efter mig och kastar mig snart i soffan med chipspåsen i famnen och en bra actionfilm på teveskärmen.
//
Tråååk ahah, dubbelkapitel tho ayy
