"Du har inte ångrat dig?", frågar Saadya och jag skakar envist på huvudet.
"Jag ska genomföra det", säger jag bestämt och jag råkar kasta en blick mot Ogge som står lutad mot väggen med en cigarett i handen och han biter ihop hårt. Verkar fortfarande inte vara tillfreds med tanken att släppa iväg mig på ett uppdrag som lika gärna kunde ha varit en självmordsbombning.
Det är tänkt så att alla samlas tidigt imorgon bitti här i centrumet för att plocka alla vapnen man kan hitta härinne innan alla går (och förmodligen skrämmer iväg alla) till The bloodspillers centrum.
Iallafall är det planen för de andra. Planen för mig är att jag blir skjutsad till The bloodspillers av Ogge innan han beger sig till The sinners för att ta ledarrollen för sin maffia. Mitt jobb är däremot att lyckas komma in i huset, på något sätt lägga västen bomben kommer vara i, och klara detta på en viss bestämd tid. Jag ska dessutom försöka få tag i ett vapen för att lättare kunna ta mig ut från huset. Sedan ska gänget hålla koll på tiden och oavsett om jag kommer ut därifrån eller inte så ska dem springa redan två minuter innan för att få en chans att inte bli påverkad av explosionen.
Att bära på ett så fruktansvärt stort ansvar har jag aldrig gjort innan och trots att det var jag som föreslog planen så fruktar jag egentligen för mitt liv något otroligt. Att jag dessutom måste improvisera när jag kommer dit gör mig bara ännu räddare. Då ingen vet riktigt hur det kommer gå till är det upp till mig att försöka fixa det och förhoppningvis inte dö.
-
"Du kommer alltså inte dela säng med mig även fast du förmodligen dör imorgon?", frågar Ogge hopplöst och jag skakar på huvudet utan att yttra ett ord. Jag kan inte protestera mot honom. Det finns en stor risk att jag dör och jag vill inte bråka med Ogge heller. Det enda jag vill göra nu är att vara för mig själv och förbereda mig psykiskt på vad som är påväg att hända.
I tystnad lämnar jag honom och kryper upp i sängen, drar lakanet upp till hakan och tar ett djupt andetag. Jag vet inte vad som kommer hända, jag kanske dör imorgon och jag trodde inte jag skulle vara så livrädd som jag är nu. Jag trodde jag skulle se det från den ljusa sidan och tänka att jag klarar av det perfekt. Men trots allt, jag offrar mitt egna liv. Såklart jag är livrädd.
Det har säkert gått en hel timme och jag kan fortfarande inte sova. Jag ska precis resa mig upp när jag hör försiktiga fotsteg i trappan och behåller mig i samma position, nyfiken på vad som kommer hända. Fotstegen som tillhör Ogge stannar upp i dörröppningen och han verkar bara stå där en stund och kolla på mig medan jag försöker sova så realistiskt som möjligt.
"Är du vaken?", frågar han försiktigt och jag bestämmer mig för att vara tyst. Vad jag trodde skulle vara svaret till att han skulle gått sin väg är istället svaret till att han går in i det dunkla rummet och lägger sig försiktigt bredvid mig. Han verkar tänka en stund innan han förflyttar sig närmre mig och lägger en försiktig arm över min midja.
Han skedar mig och jag vill verkligen låtsas vakna samtidigt som jag vill låta honom ligga kvar och se om han har något att säga.
"Omar, jag vet att du sover och så, och jag tror inte jag skulle haft modet att berätta detta om du hade varit vaken. Jag vill bara säga förlåt. För att jag är som jag är. Jag förlorar kontrollen så jävla lätt. Det var bara att när du hade sex med Felix.. det kändes så hemskt i hela kroppen. Jag kan inte ens beskriva det. Sedan blev jag arg, så arg och det kändes som att du skulle lämna mig och du bara hade ljugit om allt och skulle berätta för alla om att jag grät. Så jag försökte strypa dig men allt slog mig när jag såg dig gråta och insåg vad jag gjorde. Du blev så arg och ledsen och jag blev så sårad, ännu mer än innan och jag bestämde mig för att spela obrydd. Men när du betedde dig som du gjorde så kände jag mig så usel. Men jag förstod att det var mitt fel varför du betedde dig så. Varför du hotade med att berätta att jag gråtit för Felix och Amina. Jag saknar dig nära mig och jag är livrädd att du kommer lämna mig imorgon. Jag har aldrig kommit någon så nära som jag kommit dig sedan min pappa, och vet inte hur jag ska hantera alla känslor och gå emot mina egna regler att ha kvar dig hos mig samtidigt rädslan att fucka upp allt mellan oss är överallt. Även fast jag inte ens är kristen ber jag till Gud att du överlever imorgon", jag känner för att vända mig om och krama om honom efter hans viskande lilla tal men det är något som stoppar mig. Så jag ligger kvar i samma position och låtsas sova samtidigt som jag känner hur Ogges andetag kittlar i nacken och hur jag för första gången denna kvällen som jag kan slappna av och sakta somna i Ogges betryggande armar.
