Min första instinkt är att greppa tag om den gamla plastflaskan från någon vecka tillbaks från sängbordet och reser mig skakigt upp och för att smyga bort från sängen och pressar mig mot hörnet av väggen med det löjliga vapnet till försvar.
"Kom fan inte närmare", det var tänkt att meningen skulle komma ut mer skräckinjagande men det låter alldeles patetiskt.
Och personen reser sig upp och jag inser till min förskräckelse att jag inte har en chans mot honom. För det är en man, han är lång och muskulös, och jag sväljer hårt och hör hjärtats brutalt snabba och intensiva bultande.
Jag är så pass rädd att jag är alldeles yr och i mörkret kan jag inte ens urskilja ett ansikte under luvan. Så jag skriker, i hopp om att någon ska höra mig. Och att han ska försvinna. Men han kommer bara närmre och när han drar fram en kniv ur tröjärmen skriker jag ännu högre. Sluter ögonen och inväntar min död. Känner knivseggen över min hals och en hand över min mun.
"Håll käften", morrar en mörk mansröst och okontrollerat strilar en sakta tår nerför min kind.
"S-snälla D-döda m-mig inte", stammar jag och en första snyftning lämnar mina läppar. Mannen skrattar och jag kniper hårt ihop ögonen. Vågar inte kolla. Vågar inte existera.
"Det kommer jag inte... om du låter mig gömma mig här", berättar han och pressar till med kniven mot halsen. Jag gnyr till och biter mig hårt i läppen.
"J-ja", jag sväljer hårt och känner hur det svider på halsen. Han trycker till ännu hårdare och jag släpper ur mig en hög snyftning.
"Du lovar att du på inga omständigheter berätta för någon?", morrar han och jag pressar ihop ögonen.
"J-jag l-lovar!", gnyr jag och så fort han avlägsnar kniven från min hals tar jag andetaget som jag inte riktigt varit medveten om att jag höll inne.
"Bra, jag är Oscar Molander förresten, kalla mig Ogge, vem är du?", säger han och jag kan inte ens titta på honom utan sjunker ner längs väggen samtidigt som tårarna bara rinner. Förmår mig inte att flytta mig. Bara gråta och frukta för mitt egna liv.
"O-Omar."
