Jag lämnar fönstret öppet för Ogge innan jag snabbt låst dörren och lägger mig i sängen innan jag drar upp täcket till hakan. Precis som jag förväntat mig klättrar Ogge in i mitt rum lite över tio och stänger det noggrant och möter min blick. Varför jag inte är paralyserad av rädsla vet jag inte. Men efter att haft ett normalt samtal med honom känns det som att jag inte behöver vara särskilt rädd för honom. Än. Trots att mitt snofsiga beteende kan skada mig är jag tacksam för den stora förlusten av skräckslagenhet.
"Imorgon, jag duschar här, det var några dagar sedan jag fick en riktig dusch", säger han istället för att säga hej och drar av sig sina kläder innan han lyfter på täcket och lägger sig bredvid mig.
"Du, du säger inte mycket när du inte finner behov till det", påpekar han med det där ständiga flinet som han alltid bär. Det är lite irriterande. Som om han inte riktigt har några ordentliga känslor som en mänsklig.
"Jag känner inget behov för jag känner dig inte", säger jag tyst och han släcker sänglampan så att rummet nästan blir becksvart.
"Vadå? Du behöver väll inte känna mig för att starta någon sorts konversation?", frågar han och jag känner hans biceps svepa över min arm. "Eller du kanske vill fortsätta på den kyssen vid affären idag?", flinar han och när hans hand flörtigt greppar tag om min rumpa greppar jag tag om hans handled och försöker dra bort hans hand men han är för stark och han börjar placera hårdhänta kyssar vid min hals och jag ålar mig bak samtidigt som jag slår undan hans hetsiga händer.
"Nej snälla rör mig inte", ber jag svagt och inväntar någon sorts reaktion. Dock när jag inte får någon suckar jag tungt. Känner inte för att dela säng alls och känner ingen rädsla att förmedla mina känslor gentemot honom.
"Du sover på golvet", konstaterar jag och Ogge suckar ljudligt och jag kastar honom en filt innan jag nästan puttar ner honom.
"Fine, överreagera lite eller?", muttrar han.
"Håll käften", muttrar jag tillbaka och Ogge lägger sig tillrätta på min matta. Han tystnar, vilket får mig att aningen nöjt släcka sänglampan och lägga mig tillrätta innan jag trött sluter ögonen.
-
Efter att jag kommit hem så ligger jag uttråkat i sängen och bestämmer mig för att ta en springtur istället för att inte göra något. Så jag reser mig upp och drar på mig ett par tunna mjukisbyxor och en hoodie innan jag går nerför trapporna till ytterdörren och letar upp mina skor.
Utan att ens ta med mig min mobil så öppnar jag dörren till det deprimerande duggregnet och stegar ut, vandrar ut på garageuppfarten och beger mig höger till vägen.
Samtidigt så tänker jag på allting, jag tänker på Ogge, jag tänker på hur konstigt mitt liv blivit. Och det känns skönt att mitt i den paniken så springer jag tills mina fötter värker och det känns som om lungorna ska sprängas.
Mina andetag är alltför ansträngda när jag saktar ner och blickar omkring mig, drar händerna genom håret för att få det att stanna var det är och stannar upp när jag ser Ogges figur i en avlägsen plats mellan två sjaskiga husväggar med flera andra okända figurer och jag kan höra deras mörka, mullrande röster ända hit.
Jag kan dock inte urskilja vad dem diskuterar om, men jag rycker till när en av dem okända killarna stegar fram och placerar en knytnäve mitt i Ogges ansikte. Aningen panikslaget blickar jag mig omkring, det finns absolut ingen här som jag kan ta hjälp av.
För jag kan inte låta Ogge bli slagen och låtsas som jag aldrig såg det, där går min gräns. Så med ett bultande hjärta, mycket medveten om att jag är alldeles för liten för att ge mig på någon av killarna, rör jag mig emot platsen och ser till att gömma mig vid en av husens kalla stenvägg, och lyssnar försiktigt på deras samtal.
