Han bryter ihop. Fullständigt. Jag drar in honom i min famn och sätter mig sakta ner i sängen. Han skakar och jag smeker försiktigt mina händer över hans rygg.
"Shh, jag kommer inte lämna dig", lovar jag och han kan inte göra annat än att bara gråta. Han får inte fram ett enda förståeligt ord och håller mig i ett hårt grepp.
Sedan sitter jag och tröstar honom i säkert en halvtimme tills hans förtvivlade gråt avtar.
"F-fan", stammar han och jag kysser hans hårbotten kärleksfullt. För aldrig att jag lämnar honom nu.
"Vad?", frågar jag försiktigt och Ogge biter sig svagt i läppen och jag betraktar hans svullna ögon och hans röda ögon.
"Jag har inte gråtit för någon sedan jag var tre", får han ur sig förtvivlat och jag hyschar honom ömt.
"Det är okej att gråta, och sedan låtsas vi som om detta aldrig hände, okej?", ler jag och Ogge nickar innan han torkar sina tårar och verkar känna sig extrem obekväm.
"Jag har en plan med Jacinto", fortsätter jag och Ogge möter förvånat min blick.
-
Det är tidigt på morgonen som det närmaste gänget är samlade i centrumet efter Ogges order.
"Jag har en plan", säger jag och Ogge biter sig svagt i läppen. Han hatar den. Men han vet samtidigt att det är en väldigt bra plan trots att det sätter mitt liv på spel.
"Berätta", ber Saadya och jag sväljer hårt.
"Jag låter Jacinto kidnappa mig när uppgörelsen redan är bestämd. Jag placerar då en bomb inuti huset och spränger stället så gott jag kan innan jag dödar så många jag kan inuti huset, inklusive Jacinto om han befinner sig där", berättar jag simpelt och jag ser många tvekande ansiktsuttryck.
"Du vet inte hur det ser ut. Dessutom tror jag knappast Jacinto kommer låta dig komma in utan att kroppsvisitera dig", tvekar Pedro och jag suckar.
"Vet någon härinne hur det ser ut därinne?", frågar jag och får som förväntat inget svar.
"Precis. Ingen vet. Jag vet att det är en enorm risk men vi måste ta nytta av det vi kan. Se det såhär, om det misslyckas förändrar inte det själva slaget mer än om jag inte skulle vara där. Om det misslyckas på ett annat vis, är det både en vinst och en förlust. Om det lyckas så är det ett grymt övertag. Det är planerat så att jag ska fästa bomben på mig själv så att jag senare ska bryta mig loss och placera den i något av rummen", förklarar jag och jag hör redan nu flera ljudliga protester.
"Du ska ha en tickande bomb fäst på dig!?", utbrister Saadya och jag nickar.
"Det är en usel idé, tänk om du inte hinner bryta dig loss och du dör där inne!", utbrister Xavier och jag ser Ogges tvivlande blick tvärs över bordet.
"Då dör jag, men jag dör iallafall inte ensam", förklarar jag och ser hur fler och fler utbrister att det är en usel idé och det är mitt i stöket som Ogge ställer sig upp vilket genast får tyst på alla.
"Hör ni inte vad han säger? Jag vet att alla har fäst sig vid honom dem senaste månaderna.. men han kommer inte ändra sig. Han riskerar sitt liv för oss, något som få av er någonsin kommer våga göra härinne", utbrister Ogge och jag vet trots att hans tuffa fasad hur hårt det är för honom att säga det. För han är emot idén mer än någon annan härinne.
"Ogge har rätt. Det är inte säkert på att han misslyckas heller. Vi såg ju hur grymt han skötte det på polisstationen, och även fast detta är på en helt annan level, finns det en stor risk att han faktiskt klarar det", Felix reser sig upp och jag möter hans blick med ett tacksamt leende. Trots att jag egentligen är livrädd vet jag att det måste göras. För jag riskerar hellre mitt liv framför Ogges.
