Senare den stormiga kvällen så ligger jag i sängen med täcket vid hakan och min mobil i händerna. Runt min sänglampa flyger det flugor som än inte dött i följd med sommarens slut och dem driver mig snart till vansinne. Och i samma veva som jag är upptagen med att försöka döda någon av dem så brakar det till i ena änden av mitt rum och jag tror hjärtat stoppar i bröstkorgen. Det är vid mitt fönster, det fönster där jag hängt en marinblå gardin för att täcka synen in och synen ut. Jag lämnade det halvöppet för att ventilera då det alltid blir så varmt i mitt rum på natten.
Jag släcker skärmen på mobilen och det starka ljuset av min sänglampa och gömmer mig skrämt under täcket samtidigt som jag lyssnar efter mer ljud. Och i samma stund som jag trott att det bara var en fågel som navigerade fel och råkade flyga in i fönstret, öppnas fönstret på vid gavel och jag flämtar andlöst innan jag kväver ett högljutt skrik och kryper ihop till en patetisk liten boll under täcket. Det brakar till igen, och jag tvingar mig själv att kika över kanten på täcket. En svart figur befinner sig där på golvet vid fönstret, och det tar - vad det känns som - flera minuter eller kanske bara några sekunder för mig att inse till min fasa att den svarta figuren som vilar på mitt golv är en människa, som bara någon sekund senare börjar krypa emot mig.
