Det är svettigt och obekvämt när jag vaknar upp nästa morgon och till min nästan fasa inser jag att jag nästintill ligger på Ogge och fruktat så skjuter jag ifrån med kroppen men inser snart att alarmet måste stängas av och jag tvingas därför nästan hänga över honom och jag är livrädd att han ska vakna nu.
Jag svär tyst och sätter av larmet efter att det envist vägrat sättas av och precis när jag återigen ska lägga mig i sängen griper ett par händer tag i mig och jag rycker till av ren rädsla.
"Morgon", hans raspiga röst ger mig nästan gåshud av ännu mer rädsla, vilket Ogge verkar märka och hans belåtna flin växer fram på hans läppar.
Jag rodnar mörkt innan jag klättrar över honom och tvingar honom att släppa taget om mig.
"Jag m-måste gå", yttrar jag skakigt och känner mig så extremt utsatt för hans brännande blickar medan jag försöker hitta dem kläderna jag bar för några dagar sedan, då jag inte har några planer på att skicka iväg ett meddelande till Alyssa precis som alla andra mornar. Då skulle jag riskera att avslöja något för henne eller något om henne inför Ogge. Och det är det sista jag vill göra.
"Är din familj hemma?", frågar Ogge samtidigt som han sätter sig upp.
"N-nej, syrran är i s-skolan och både m-mamma och pappa jobbar", stammar jag och drar den långärmade tröjan över huvudet.
"Hur gammal är din syrra då?", frågar Ogge med ett flin och jag ger honom en märklig blick.
"Fjorton", svarar jag kort, och Ogge nickar svagt, flinar innan han släpper blicken från mig. Han får inte röra henne, men det vågar jag inte ens säga. Jag bryr mig inte vad konsekvenserna för mig blir, bara han inte skadar min familj.
Han reser sig upp från min säng och sträcker på sig som ett utvilat lejon och jag inser återigen hur mycket längre han är än mig. Hur mycket farligare han är än mig.
"Jag kommer hit igen runt tio ikväll", informerar han mig om och drar på sig sina kläder och sättet han enkelt bara hoppar ut genom mitt fönster och hjälper sig ner med rännan som går utanför, måste jag medge att det imponerar mig. Med huvan uppdragen fortsätter han över gårdsplanen och och försvinner snart ut från min trädgård som om inget någonsin hände.
Jag kan inte förmå mig att röra mig förrän flera minuter senare, inte ett spår syns av honom i mitt rum och jag försöker vara lika oberörd som honom när jag rör mig nerför trappan till nedervåningen och plockar ut bröd till en baguette som jag sedan gör enkelt under fem minuter.
Och under hela resten av min skoldag kan jag inte ta tankarna av honom, situationen är så märkligt och det värsta är att jag inte får berätta något för Alyssa. Men hon märker såklart att något är fel i vilket fall och försöker pressa ut något ur mig men jag skakar bara på huvudet och säger att jag är trött. Och det är inte en lögn helt igenom, för jag kunde knappast sova igår med en förrymd brottsling i min säng.
Jag är påväg hem till fots och när jag trott att jag inte skulle behöva vistas runt Ogge förrän tio ikväll griper en hand våldsamt tag i min arm och drar in mig i buskaget samtidigt som handen placeras över min mun för att jag inte ska skrika.
"Jag var tvungen", lägger han till när han släpper mig och jag stirrar irriterat men fortfarande fruktat in i hans blågröna ögon.
För jag var inte den viben att han skulle döda mig nu. Kanske sen. När han tycker att han inte behöver bo hos mig längre. Åh herregud.
"Har du pengar till cigg?", frågar han och jag inser att jag inte kan lirka mig ur denna knipan med en lögn då han kommer se igenom den direkt. Så jag nickar försiktigt, plockar ut mobilen vars jag har i ett beskyddande skal av läder och plockar ut femtiolappen från en av facken.
"Jag tror vi får be någon köpa, jag är efterlyst och du är minderårig", säger han och jag spärrar upp ögonen.
"Aldrig att jag ber om någon kan köpa cigg till mig! Mina föräldrar känner varenda levande varelse här!", väser jag utan att tänka och Ogge slickar sig snabbt om läpparna. Jag inväntar att han ska ta ut en pistol och skjuta mig i huvudet men den inväntade stunden verkar inte komma.
"Kan du åtminstone ge det en chans? Det kanske är någon fan som inte bor här egentligen, kom igen Omar", ber han och jag nickar (mest för att jag är rädd för att protestera mer) och han är den som först lirkar sig ut ur buskaget och han drar huvan långt ner över ansiktet och blickar ner i marken. Jag måste erkänna att hjärtat bultar rätt så hårt hårt under revbenen när vi vandrar längsmed trottoaren åt det motsatta håll som jag kom ifrån. Folk som jag känner kör förbi, och det jag är mest rädd för är att någon bekant till mig ska stanna och försöka starta en konversation, eller att någon bekant med mina föräldrar ska skvallra.
Det skulle jag verkligen inte kunna lirka mig ur och Ogge kan dessutom inte hjälpa mig. Som tur är molnen nästintill svarta och att ta en promenad nu skulle nästan anses som vansinne. Det har dessutom varnats för både åska och regn.
Ogge och jag svänger av vid övergångsstället och in till dem mer tätare boningshusen, och mina fötter rör sig snabbt över asfalten. Stirrigt blickar jag runt mig, om någon ser mig nu är jag körd. Som tur lyckas jag komma fram till den lilla affären och jag och Ogge behöver inte yttra några ord utan ställer oss tätt tryckt mot husväggen (och varandra) där ägaren förvarar gamla kartonger och sådant och försöker hämta andan.
"Vem är det?", frågar Ogge och syftar på mannen som går från sin silvriga Volkswagen med bilnycklarna i hans högra hand.
"Min mammas väninnas man", svarar jag lågt och Ogge svär lågmält.
"Och den bilen då?", han syftar på den lilla fiaten som parkerad rätt så nära oss.
"Min barndomsväns mamma", väser jag och Ogge muttrar något oförståeligt. När jag får syn på Florencia som kommer gående precis på trottoaren bredvid oss en bit iväg får jag panik och ska precis ta spjärn och springa iväg när Ogge griper tag i min arm.
"Vafan är det?", väser han och håller kvar mig i ett järngrepp.
"Min bästaväns mamma, hon är bokstavligen som min mamma", förklarar jag stressat och Ogge skannar av omgivningen.
"Kyss mig", yttrar han och både förvirrat och chockat så möter jag hans blick.
"Eh nej?", får jag fram och Ogge spänner blicken i mig.
"Jag ska täcka dig, och mig också för den delen", förklarar han och när jag ger en blick bak inser jag att Florencia bara kommer närmre och det inte skulle dröja länge för henne att återigen blicka upp från hennes mobil - och upptäcka mig.
Så nervöst så skiftar jag blicken från Ogges läppar och hans ögon och han blickar bak mot Florencia en sista gång innan han skiftar våra platser så att jag är den som står närmast väggen och han drar ärmarna långt över hans händer för att dölja sina dem, innan han placerar armarna runt min kropp och det dröjer inte länge förrän han pressar sina fuktiga läppar emot mina.
Ogges läppar börjar arbeta mot mina och han trycker överraskande in sin tunga i min mun. Han smakar nästan lite sött, som en sällsynt karamell men samtidigt som cigarettrök. Hans ena hand dras försiktigt genom mitt hår, och min ena hand drar i luvan på hans kofta för att täcka mer utav mig själv.
"Ser du henne?", viskar han snart emot mina läppar och jag förflyttar hans luva för att försiktigt kika ut om Florencia passerat hörnet. Och när jag inte ser ett spår utav henne så skakar jag hastigt på huvudet och Ogge tar ett halvt steg bak.
"Tack för det", muttrar jag lågmält och torkar av mina blöta läppar med tröjärmen.
"Känner du igen den killen?", istället för att svara mig så pekar han på en svarthårig kille som vandrar uppför parkeringen.
"Jag har aldrig sett honom", svarar jag och Ogge flinar. "Tänk om han inte är gammal nog?", frågar jag lågmält, aningen omtumlad.
"Det får vi väl ta reda på."
