"Fan han tar bakvägen! Skjut honom!", väser Ogge och jag håller mig skräckslaget nära honom. Det var tänkt att redan från början att gänget skulle göra upp med ett annat. Ogge hade visst lite ouppklarade affärer däremellan och deras ledare vägrade betala honom tillbaka. Trots att det är lite brutalt att döda flera av deras medlemmar pågrund av en viss pengasumma så anar jag att det också är av viss ilska från Ogges håll.
Varje skott som ekar mellan husväggarna får mig att rycka till och jag är livrädd att jag eller Ogge ska bli träffade. Rädd att jag ska tappa bort honom så greppar jag först tag i hans tröja men han gör en hastig rörelse och jag tvingas släppa. Livrädd över vad som snart ska ske reagerar jag först inte när Ogge greppar tag om min hand. Men jag blir chockad när jag inser att det är där som han håller och jag håller krampaktigt i hans hand och vägrar släppa, följer klumpigt efter hans skickliga och snabba rörelser. Vi kommer plötsligt till en vägkorsning och jag får syn på en äldre man med en kasse mat i handen och jag stirrar livrädd mellan honom och resten av ansiktena i halvdunklet.
"Dem drar sig tillbaka! Skjut fan inte!", skriker en okänd röst och Ogge får även syn på den gamla mannen och höjer sitt vapen.
"Nej! Snälla skjut honom inte!", ber jag desperat och Ogge sänker besegrat sin pistol och mannen möter skräckslaget min blick. Men längre hinner jag knappt stirra in i hans ögon innan någon annan lyfter sitt vapen och mannen skjuts till döds med flera skott.
"Nej!", skriker jag och Ogge stoppar mig och sätter handen för min mun. När han inser att jag är tyst släpper han mig och jag kasar ner på marken med tårar i ögonen och hela kroppen skakar.
"Omar han såg, det är en regel vi har", säger Ogge skarpt och jag skakar på huvudet.
"Det är din äckliga regel", muttrar jag förbannat. Mannen hade inte gjort något, hur kan man vara så hemsk? Jag börjar gråta, panikaktigt och mannens skräckslagna blick sitter som fast på mina slutna ögonlock.
"Omar, res dig upp för fan", säger Ogge förbannat och jag kryper ihop, känner paniken ta sitt grepp och jag gråter högljutt.
"Men kom då! Vad fan är problemet?", skriker en gängmedlem och Ogge svär tyst innan han stoppar in pistolen i bakfickan och böjer sig ner för att placera en arm under mina knän och en vid mina skulderblad. Lätt så har han rest på sig och springer ikapp resten av gänget som bara skyndar på när ljudet av polissirener närmar sig. Tryckt mot Ogges bröstkorg så blöter jag ner hans tröja och kryper bara ihop ännu mer, hur fan kan man bara vara så hemsk? Jag borde egentligen slå mig ur hans famn men jag orkar inte.
Han ska få för detta, den vidriga jäveln.
