Han lindar in mina blodiga knogar i bandage efter att noggrant ha tvättat dem och låter mina händer ta plats i mitt knä med ett nöjt ansiktsuttryck. En vecka in i hans intensiva träning. Och idag lät han mig boxa på en boxningssäck i flera timmar tills mina knogar blödde och min kropp var alldeles utmattad, så utmattad att jag inte orkade ställa mig upp utan Ogge fick bära mig.
"Låt mig kolla på såret på knäet", beordrar han och jag drar upp tyget av Ogges mjukisbyxor. Jag föll framåt, och slog i knäet rejält. Det har blivit en blandning av blåmärke och sår, och det ser inte fint ut. Ogge ser till att dutta på något som svider för att sedan tvätta bort det med vatten, innan han sätter på en kompress och ger min mörbultande kropp en extra blick för att se till att han inte missat något. Mitt blöta hår efter duschen jag tog droppar ner på mina axlar och kyler ner mig aningen med fläkten i hörnet.
"Måste jag träna imorgon också?", frågar jag lågmält och hest, Ogge tvingade mig att skrika för allt jag hade, och han sa att jag skulle slå på boxningssäcken som om jag slog på någon jag hatade. Jag låtsades att Ogge var säcken, men det sa jag aldrig till honom, och jag är inte säker på om jag någonsin kommer göra det.
Ogge nickar tyst, ställer sig upp för att ge mig en handduk och jag suckar irriterat.
"I övermorgon får du vila, du har redan börjat göra framsteg", förmedlar han lågmält och så fort han lämnat badrummet låter jag tårarna bränna i ögonvråna. Jag är mesig, men hur långt ska han pressa mig egentligen?
