"Ta på dig några kläder Omar", ger Ogge bryskt order om där han sitter på sängkanten med ett gevär i armarna och verkar fixa något. Jag muttrar lågt och drar täcket långt upp över öronen, jag är inte bara alldeles för trött men vill inte heller lämna värmen i sängen. Jag förstår helt enkelt inte varför han ska tvinga mig att gå upp klockan fem på morgonen för en anledning han än inte angivit.
"Jag är trött, låt mig vara", muttrar jag i tyget av täcket och Ogge lägger noga ner geväret på golvet innan han häver sig över mig och möter mörkt min blick.
"Vill du dö?", frågar han hårt och jag finner honom aningen skräckinjagande där han har tillgångarna till att slå ihjäl mig, strypa mig, ta geväret från golvet och skjuta mig till döds. Att han sedan ställer en sån fråga skickar obehagliga rysningar längsmed ryggraden.
"Nej", jag sväljer hårt. Han biter ihop, hårt.
"Få dig själv ur sängen, ta på dig några kläder och lär dig att döda fienden innan dem dödar dig då."
-
"Nej, nej nej Omar håll andan förihelvete? Du svajar för mycket, du måste koncentrera dig. Sikta på målet, håll andan, fokusera, sådär ja", beordrar Ogge och jag sväljer hårt.
"Ogge jag- jag kan inte!", utbrister jag panikslaget och han tar geväret i sina händer för att hopplöst titta på min hopkrupna figur.
"Jag bara kan inte stå så jävla stilla och träffa målet, jag missar ju förfan på tre meter? Måste jag?", utbrister jag ljudligt och Ogge tar ett halvt steg emot mig för att stirra mig in i ögonen.
"Vill du dö?", han har upprepat den frasen flera gånger under idag.
"Nej!", utbrister jag och han nickar nöjt.
"Ta geväret, försök igen, och igen, och igen, tills du träffar mitten. Så ska vi se till att ingen dödar dig."
