Filmen är slut och min mobil börjar ringa på soffbordet. Ljudet är så plötsligt att jag rycker till innan jag hasar mig upp i en sittande ställning och svarar med en trött stämma.
"Hej, vi kommer hem lite senare än vanligt, trafiken står helt still. Har du ätit?", säger mamma och jag gäspar utmattat.
"Visst, jag har ätit resterna från igår, så det är helt okej med mig", svarar jag och jag hör regnet som smattrar mot rutorna bredvid mig och vinden som sliter i träden.
"Vad bra! Men bara så du vet, vi ses, puss", hon lägger på snart därefter och jag lägger ner mobilen i soffan och ska precis resa mig när nyhetsreportern nämner det retligt igenkännande namnet 'Oscar Molander' och jag stannar hastigt i mina rörelser.
"Oscar Molander har anklagats för flera mord de senaste åren utan att polisen lyckats spåra honom. Maffialedaren har en signatur bland sina mordoffer, nämligen att rista in en stjärna i offrens panna. Detta mönster har upprepats flera gånger över hela världen och folk är rädda vem som kommer stå på tur näst. Hos mig har jag poliskommissarie Truls Haraldsson, som jobbar med att fångata maffialedaren. Truls, hur stor risk är det för oss civilpersoner att bli skadade utav maffialedaren?", säger den medelårsgamla kvinnan på teveskärmen och jag sitter som förstenad.
"Vi vet än inte om han är ute i fängelset för att hämnas eller rymma och kan därför inte bedöma hur han tänker behandla civilpersoner, men det finns en stor risk att han skadar någon", bekräftar den vuxna mannen i säkert femtioårsåldern och kvinnan nickar förstående.
"På en skala från ett till tio, hur stor är risken att civila blir attackerade tror du?", frågar hon den blonde och han slickar sig om läpparna. Jag får nästan för mig att han är nervös. Det kanske han är också.
"Definitivt en säker åtta, hotet är stort att han finner ro i att hämnas på dem som satt honom i fängelse med tanke på hur han agerat tidigare", yttrar han och det blir tyst i några sekunder och kvinnan kollar diskret på sin bricka som förmodligen innehåller vad hon ska säga under kvällen.
"Kan du förklara mer för oss hur Molander förtjänat sin tid i fängelset och hur han är som person?", ber kvinnan och lutar sig tillbaka i fåtöljen hon sitter i. Mannen slickar sig återigen om läpparna.
"Han är en väldigt, ond person. Jag skulle beskriva honom som en hjärtlös, kall person och har förmodligen någon sorts psykisk sjukdom som bleker hans känslor och får honom att bete sig som han gör. Han har över 400 inrapporterande mord och över cirka 100 som anger att han tagit på dem på ett obehagligt sätt och ungefär 50 utav dem som erkänner att han förgripit sig på dem. Det finns teorier om att han har växt upp med missbrukande föräldrar men den teorin är än inte bekräftad. Sedan har han gjort flera andra brott, som rån, användning av droger och liknande, och samlag med minderåriga. Han ifångatogs i ett mordförsök på en kvinna i en lägenhet strax utanför Stockholm, då kvinnans barnbarn hann ringa polisen då hon gömde sig i kvinnans lägenhet. Han blev då dömd till livstid pågrund hans tidigare inrapporterade och bevisade brott", berättar Truls och kvinnan nickar förstående.
"Hans mest kända mord är av en elvaårig flicka, skulle du kunna berätta mer för oss om fallet?", frågar kvinnan på nytt och jag spetsar öronen ännu mer om det ens är möjligt.
"Den elvaåriga Nora Andersen kidnappades för fem år sen på hennes väg hem från skolan och var borta i flera veckor utan att polisen lyckades hitta några spår efter henne. Efter fyra månader hittades hon död i en park med spikar på flera olika delar av kroppen vilket tydligt tyder på grov människotortyr och en stjärna inristad i hennes panna. Det finns teorier att flickans familj hade något med gänget att göra och det var någon sorts hämndningsmetod", berättar Truls och jag ryser av obehag i hela kroppen. Jag bestämmer mig för att ta min mobil hårt i handen och stänga av teven innan jag beger mig upp till mitt rum för att bara slappna av innan min familj kommer hem. Och för att lugna mitt vilt bultande hjärta.
