Jag håller inte koll på datumen, dem är som ett virrvarr för mig. Det enda jag vet är att det fortfarande är höst hemma i Sverige. Eller jag vet egentligen inte det. Jag gissar mer att det är höst där. För tiden kan väll inte ha gått så snabbt? Jag rättar till T-shirten som sitter löst på kroppen drar i den tunna skinnjackan som jag fått låna av Ogge. Han rullar ut mopeden ur garaget och ger mig ett flin, innan han sätter sig och jag tar min plats bakom honom med armarna kring hans muskulösa midja. Snart gasar han iväg över gårdsplanen och dem två män som står och vaktar grinden släpper ut oss med varsin respektfull nick. Ogge kör ut på vägen, och jag lutar försiktigt kinden mot hans axel, kollar på hur allt virvlar förbi och känner vinden som smeker sig över min ömma kropp.
Han stannar kanske tjugo minuter senare, vid ett sjaskigt gatuställe där resten av den grupp jag träffar dagligen verkar befinna sig. Snart sitter jag tyst vid ett träbord och är försjunken i djupa tankar medan Ogge och gänget röker varsin cigarett i väntan på att deras beställning om kebabtallrikar ska bli klar.
Jag vill hem. Jag vill samtidigt stanna, eller jag kanske måste stanna. Jag har tänkt på att rymma men samtidigt vet jag att jag inte kan göra något själv här. Jag kan kanske språket, men var ska jag bo? Vad ska jag äta? Sova?
Ogge skickar mig ett flin och jag himlar med ögonen och fäster blicken på bordet.
Ogge säger att jag blivit tuffare. Mycket tuffare. Han har tränat mig i nästan en månad nu, och mina muskler börjar synas under huden tillsammans med att attityden som Ogge också tränat upp börjar synas, i allt jag säger, hur jag beter mig. Jag ifrågasätter saker, försvarar mig själv och tycker att medlemmarna är rätt så sjyssta ändå. Vi brukar ha rätt kul ibland.
Jag tror inte min familj eller Alyssa skulle känna igen mig riktigt.
"Omar, kom och kolla på detta", ber Noel, Ogges gamla kompis från Sverige och jag reser mig upp för att gå mot honom och följer
riktningen av hans nick och ser på en liten teve över gatuköket att svenska poliser intar Mexico. Förvirrat betraktar jag tv-skärmen och lyssnar på den spanska som pratas ut i tevens högtalare.
"Pojkens föräldrar eskorteras till ett hotell nära polisstationen för att hjälpa poliserna hitta den kidnappade pojken som försvann i höstas. Poliserna ber att folk ska kolla efter en kort, smal kille i 16 årsåldern med kolsvart hår och bruna ögon", en skicklig kriminalare har ritat ett porträtt av mig och jag känner hur allas blickar bränner på mig.
"Ehh Vafan, tog det så långt tid för dem att komma hit?", utbrister jag och vissa skrattar lågt.
"Hur ska du göra nu?", frågar en tjej, och Ogge sluter upp bredvid mig och lägger armen över min axel.
"Han stannar med oss, vi måste skydda honom med allt vi har, han är fortfarande vår senaste och vi skyddar våra gröngölingar", säger Ogge bestämt och dem andra håller med. Jag gillar inte ordet han använder men låter det gå för stunden.
"Vi kanske ska ha extra skydd för honom då?", föreslår Marco, och Ogge nickar bestämt.
"Jag skyddar honom, placera en till kring mitt place och se till att hålla koll vem som nosar utanför centrumet, låt inte någon få reda på var han befinner sig", yttrar Ogge bestämt och Marco nickar och låter den yttersta biten av aska ute på hans cigarett falla till marken.
"Ursäkta, en kebabtallrik är färdig", yttrar den svettiga mannen bakom disken på knagglig engelska och jag stegar fram till honom och tar emot tallriken innan jag svarar honom med ett tack på perfekt spanska.
//
Tack tack tack så mycket för att ni läser!!❤️
