Att dörren skulle öppnas så snabbt hade jag verkligen inte förväntat mig. Enligt min alldeles egna gjorda plan påvägen hit låtsas jag att ha en helt annan personlighet än vad jag egentligen har och stirrar skrämt på männen som står och stirrar på mig i entrén.
"Vem är du gullet?", flinar den ena, på spanska och jag biter mig svagt i läppen och drar hoodiens ärmar långt över knogarna.
"J-Jag vill träffa Jacinto, jag har en sak att diskutera med honom om Oscar Molander", svarar jag även på spanska och männen ger mig ett tveksamt ögonkast.
"Vem är du ens lillen?", flinar den andra mannen och jag biter mig svagt i läppen.
"Oscars älskare", svarar jag och backar några meter när dem närmar sig mer.
"Oscars älskare som i Omar?", frågar en av männen och jag nickar blygt.
"Ta av dig luvan", ber han och jag förflyttar försiktigt huvan från ansiktet och dem ger mig en blick från topp till tå innan dem flinar.
"Visst, kom du in gullet. Vet Oscar om att du är här?", frågar en av dem och jag får en knuff in genom entrén av någon som står bakom mig. Detta sällskapet gör mig obekväm. Men inte så obekväm som jag låtsas att jag är.
"N-nej. S-snälla skada mig inte", stammar jag och ser hur dem ger mig ett nöjt flin när porten går igen bakom dem.
"Såklart inte gullet, meddelada Jacinto", ber den ena mannen den andra och den mer spinkiga mannen går förbi mig in i en mörk korridor medan jag står kvar och stirrar skrämt på den biffiga killen.
"Du är allt en skönhet", flinar han och jag backar skrämt upp mot väggen, känner hans illaluktande andedräkt blåsa mig i ansiktet och jag rycker äcklat undan.
"Denna vägen Omar", det kommer ännu en människa in och denna gång en
rätt ung kille och leder mig vägen in genom den mörka korridoren. Jag tackar mentalt för att jag får slippa den mer äckliga mannen iallafall innan jag går före den nya mannen in genom korridoren och känner hur han puttar till mig då och då när han tycker jag går för långsamt.
"L-leder du mig till Jacinto?", frågar jag skrämt och mannen skrattar bakom mig.
"Vad annars", jag hör hur han flinar. Sedan går jag igenom ett rött tyg förmodligen utav siden och bemöter en ung man.
"Är du den Omar alla pratar om?", flinar han och jag inser att han måste Jacinto med tanke på guldsmyckena och guldtänderna som pryder honom samt tatueringarna som täcker nästan hela hans kropp. Hans utseende skriker gangsterliv. Jag nickar smått och rycker skrämt till när han tar ut handen för att försiktigt ta tag i en hårlock från mitt huvud innan han nöjt släpper den.
"Vad var det vad du ville prata med mig om angående Molander?", flinar han och sätter sig lugnt ner i en fåtölj.
"Snälla sätt dig ner, blir alltid så stressad när någon står upp", ber han och gör en gest mot fåtöljen bredvid honom.
Försiktigt sätter jag mig ner och försöker pressa bort rädslan som trycker i bröstet. Det är inte rädslan för Jacinto, det är rädslan som vad som sitter på min överkropp just nu. Och jag bestämmer mig för att uttrycka den rädslan i hela mitt kroppsspråk. Han ger mig en menande blick och jag harklar mig nervöst.
"Jag vill inte att du skadar Oscar. Jag älskar honom, du kan döda hela maffian men snälla inte min Oscar", säger jag skakigt och jag hör hur Jacinto skrattar. Ett väldigt hånfullt skratt.
"Nej såklart gullet, jag kommer inte skada honom om det är det du önskar", flinar han och jag låtsas som om jag går på hans hånfulla skratt och oseriösa lovande.
"Tack! Tack så så mycket! Förstår du, jag skulle inte klara mig utan honom, och att du faktiskt lyssnar på mig gör mig så glad", förklarar jag överdrivet och himlar med ögonen mentalt åt mig själv. På riktigt Omar? Jag har ju inga seriösa skådespelar skills men jag hoppas rädslan präglar mig ordentligt.
"Får jag gå nu?", frågar jag snart och möter Jacintos flin.
"Nej gullet varför ska du gå? Rafael ska leda dig till ett säkert rum där du kan vara under hela slaget utan att bli skadad", yttrar Jacinto och trots att det är allt jag vill så är jag tvungen att se förvirrad ut.
"Men jag behövs under slaget!", utbrister jag och Jacinto flinar stort medan Rafael tar ett hårt grepp om min arm.
"Baby, du skulle inte ens kunna skada en fluga", skrattar han innan han vänder sig om och Rafael leder mig barskt uppför en brant trappa och snart efter in i ett litet rum där han släpper mig när han stängt och låst efter sig.
"Men v-vad gör du?", frågar jag förvirrat och Rafael flinar och hyschar mig innan han tar fram rep från en hylla bredvid dörren.
"V-vad ska du göra?", frågar jag och gör nästan inget motstånd när han greppar tag om mig och knyter hårt repet runt mina handleder. Han faller mig till marken och jag grymtar lågt till av smärtan som framkallas i ryggen. Snart har han även knutit mina fotleder fast i varandra och jag hasar mig upp i en sittande ställning och andas hastigt.
"J-jag trodde ni skulle hålla mig säker!", utbrister jag skakigt och Rafael skrattar hotfullt samtidigt som han tar ut en stol från hörnan och ställer den i mitten av rummet och han sätter sig ner efter att han gett mig ett elakt flin.
"Oscars horor är alltid lika dumma och osmarta", fnyser Rafael och jag blänger på honom.
"Jag är inte osmart! Om du säger det en gång till slår jag dig medvetslös", hotar jag, med en aning skakig röst då jag bestämt mig för att inte riktigt förstöra min täckmantel än och ser hur Rafael skrattar.
"Åh kära du, du skulle inte ens kunna skada en fluga", han upprepar Jacintos påstående och skrattar hånfullt. Och jag flinar för mig själv. För kära du, jag kommer spränga dig och dina vänner i luften efter att jag hotat dig med döden.
//
Åh så gulliga ni är, haft lite problem med mina njurar men allt är på bättringsvägen❤️
Puss finisar❤️
