Det är när jag kommit till porten som jag möter en hel klunga med killar och män som hotfullt möter min blick. Jag tror den precis ska gå ut men jag fått deras uppmärksamhet istället.
"Var fan tror du att du ska?", ryter en av männen, och jag minns att det var en av männen som mötte mig i porten. Jag kollar stressat på klockuret. Femton minuter kvar. Och jag hör skotten ute på gatan. Jag trodde inte något kunde gå fel när det verkade vara så jävla enkelt att klara av det som jag behövde.
"Marcelo, ta honom till Jacinto", beordrar mannen bryskt och en annan man tar hårt tag i min arm och jag gömmer den säkrade pistolen i byxorna samtidigt som jag lydigt följer i mannens steg och för mig tillbaka till det rum jag innan också var i.
"Jacinto, skicka en man upp till rummet, Omar har rymt", han klämmer hårt om min arm och jag inser att jag är lika gott som avslöjad och stirrar orätt rakt in i Jacintos mörka ögon.
"Stick upp, jag tar hand om honom."
-
Tio minuter kvar. Jag är uppe i ett vilt slagsmål utan vapen som jag själv startade när Jacinto lyckades provocera mig nog.
Åtta minuter kvar. Min näsa blöder och är säkert ur led efter Jacintos hårda slag.
Sju minuter kvar. Han har lyckats fälla mig men han får inte övertaget länge förrän jag faller honom och lyckas gränsla honom för att ta vasen som står på ett annars tomt bord för att slå honom i ansiktet.
Fem minuter kvar. Efter flera försök att strypa mig så har jag lyckats hindra att det hände så mycket mer än det.
Fyra minuter kvar. Jag inser att jag måste sticka, och det nu.
Tre minuter kvar. Jag lyckas sparka honom i skrevet innan jag springer. Trots att det inte är långt så måste jag bokstavligen skjuta varje person jag ser och så fort jag kommer ut och kollar på klockuret ser jag att det bara är två minuter kvar. Det blir en intensiv version av spökboll när jag får skjuta mig genom för att lyckas komma längre bort medan jag ständigt måste hålla koll på vem som siktar.
Det är precis när jag trott att lyckats med uppdraget som jag hör Jacinto som skriker mitt namn bakom mig. Trots att jag vet att jag inte borde så vänder jag mig och känner blodet frysa till is när jag ser hur han står bakom Ogge och har pistolen tryckt mot hans tinning. Med tanke på det mörka blodet som färgat Ogges ljusa jeans märker jag att han måste vara rätt allvarligt skadad och trots att jag inser att jag borde springa efter dem andra, så kan jag bara inte. Kroppen står alldeles still, vägrar röra sig en millimeter till ifrån honom. Jag kan inte lämna honom. Antingen stannar jag och misslyckas och vi båda dör eller så lyckas jag och jag får med honom härifrån levande. Och båda är bättre än att fortsätta springa och lämna honom.
"Om du skjuter så skjuter jag honom", hotar Jacinto mörkt och jag ser Ogges bedjande blick som borrar sig fast i min.
"Bara spring Omar, snälla", ber han och trots att han inte förstår ett ord av Jacintos spanska mening så förstår han redan mycket väl vad allt handlar om. Trots Jacintos hot så tar jag upp pistolen under hoodien och ger en blick mot klockuret. Snart bara en minut kvar. Detta är rent vansinne. Det hör jag även att dem andra medlemmarna tycker när dem skriker åt mig att följa efter dem, precis som Ogge vill. Men jag vägrar.
"Släpp honom", ryter jag på spanska och ser hur Jacinto flinar. Han fick precis som han ville. Både mitt och Oscars liv som i en liten ask.
"Förlåt Omar, karma is a bitch", flinar Jacinto hånfullt och jag ser hur det blir mindre och mindre tid. Och jag håller på att gripas av total panik. Jag försöker febrilt tänka ut en plan för att få oss båda ut härifrån levande. Hur jag än tänker så skjuter jag Jacinto och han skjuter Ogge. Även fast jag kanske lyckas pricka skallen så är risken stor att Ogge också dör. Och i min dimma i förtvivlan och panik så får jag en idé som jag inte har tid över att tänka över utan skjuter Ogge i foten vilket verkligen får Jacinto okoncentrerad. Och i samma sekund som Ogge faller till marken då Jacinto råkat tappa taget om honom så skjuter jag honom hastigt i huvudet och rusar fram i hast för att försöka hjälpa Ogge upp.
"Omar, du kommer aldrig hinna om du försöker släpa med mig", grymtar han och jag skakar envist på huvudet.
"Nej, kom igen, D-du klarar det", försöker jag febrilt och försöker resa mig upp för att släpa med honom men då han med sin mycket större kroppsmassa än min så är han alldeles för tung för mig.
"Nej Omar, lyssna på mig, gå, strunta i mig", ber han när jag i mitt tredje försök återigen tappar greppet om honom. När jag istället sätter mig bredvid honom och tårarna faller så greppar han tag om mina kinder.
"Älskling, spring", ber han och trots situationen pirrar det så otroligt i hela kroppen. Älskling. Jag inväntar att det ska explodera närsomhelst och räknar ner från dem tjugo sekunderna som finns kvar. För jag tänker inte lämna honom. Hur mycket han än önskar. Min älskling.
När jag tappat hoppet fullständigt så ser jag hur Felix och Oscar närmar sig för att gemensamt lyfta upp Ogge. Utan att riktigt vara kapabel att känna mer än panik så torkar jag mina tårar och springer för mitt liv. Även fast jag kanske inte klarar mig. Men jag bryr mig inte om mig själv nu. Jag bryr mig bara om Ogge.
