Jag vaknar upp utan anledning och rullar förvirrat runt i sängen. Håret är fortfarande blött från kvällens bad och därefter dusch, men jag ger inte det särskilt mycket energi utan sätter mig förvirrat upp för att märka att Ogge inte är där. Jag ska precis ropa hans namn när jag hör hur ett skott avlöses nere på gårdsplanen och jag rycker till. Snabbt har jag kommit upp på fötter för att kika fram mellan gardinerna och ser att flera mörka skepnader står med armarna höjda och gömmer sig bakom... polisbilar. Dem gömmer sig bakom polisbilar. Det är polisen. Dem är här för att ta mig härifrån, från allt jag vet nu. Och dem tror att dem gör en god gärning när dem egentligen bara berövar mig mitt nya liv. För jag älskar det, trots allt älskar jag det. Och det får inte sluta nu.
Snabbt har jag fått på mig dem kläderna som ligger närmast, vilket är Ogges tröja och även hans mjukisbyxor, tillsammans med hans stora hoodie. Jag hoppar i mina Converse och ska precis rusa ut men stoppar mig själv och springer tillbaka för att greppa tag om pistolen som ligger under huvudkudden.
Ogge har lärt mig väl. Jag vet hur man ska skjuta, hur man laddar vapnet, och jag tackar honom för alla hans outhärdliga pass nu. Jag springer nerför trapporna och smyger ut ett bakhåll för att smyga längst husväggen och rycker till efter varje kulskott som ekar i natten.
När jag smyger in i busken framför husväggen så möter Ogge min blick, där han och flera andra från gänget ligger och avfyrar så många skott dem kan på polisen.
"Noel! Ta Omar härifrån!", beordrar han väsande och Noel vid min sida nickar strikt och låter sitt vapen ligga kvar på marken när han puttar på bakom mig där vi smyger längst husväggen tillbaka till där jag kom ifrån. Jag är förvirrad, men försöker att inte tänka så mycket utan gör vad Noel beordrar och har därför klättrat över det höga staketet och kollar förvirrat på Noel som står kvar.
"Polisen kommer slakta oss som djur innan dem hittar dig, och Ogge tänker låta det hända, han vägrar låta dem få tag i dig. Jag vet inte varför, men spring, bara spring härifrån!", väser han och puttar till mig och jag ger honom en sista blick innan jag springer framåt, ut ur den tunna skogen och kollar mig förvirrat runt när en stor väg breddar sig framför mig. Jag hinner inte tänka var jag ska innan jag hör skrikande röster. Dem skriker på svenska, och dem skriker mitt namn.
"Omar! Släpp vapnet och ha händerna över huvudet!", utbrister en manlig röst och jag vänder mig om och utan att reflektera över mina egna handlingar avfyrar jag ett skott på polisens ben som smärtsamt faller ner på knä. Jag släpper sedan vapnet, höjer händerna över huvudet och det känns som om jag är med i en actionfilm. Sedan går allting så otroligt snabbt. Deras hårda grepp om mig gör ont när dem sätter handklovar och jag blir förbannad när skottlossningarna fortsätter eka i natten. De skadar mina vänner, de jävlarna. Så jag skriker, sparkar en polis i benet och de tvingas släpa mig mot en annan polisbil. Och de tvingas pressa in mig i den, mot mina ljudliga protester och handling att jag spottar någon i ansiktet.
