Kärleken rostar aldrig, eller?

Kapittel 1

Det var måndag morgon och jag vaknade av att mamma ropade:
- Du ska gå till skolan om fem minuter skynda dig nu upp!
Jag slängde mig upp ur sängen och drog på mig min morgonrock och knöt en lös rosett runt midjan samtidigt som jag sprang ner för trappan. Jag fixade mig lite snabbt och tog med mig ett äpple som jag kunde äta på när jag gick ( eller ja sprang ) till skolan.

I skolan.

Jag såg att dörren höll på att stängas sakta, jag tänkte att jag hinner så jag sprang allt vad jag kunde mot klassrummet... Men det var försent jag sprang och slog pannan rakt i dörren. Allt blev helt svart som om solen slocknade! Jag vaknade av en mild röst som frågade:
- Hur mår du? Vad hände?
- Jag mår bra, tror jag.
- Det är bäst att jag följer dig till skolsystern, sa han och hjälpte mig upp.

10 minuter senare
Nu hade jag piggnat till. Jag kollade runt i det lilla ljusa rummet, ända tills jag fick syn på:

- MARTINUS?! Skrek jag.
- Ja det är jag, sa han samtidigt som han kramade mig lite lätt där jag satt i hans knä.
Jag visste att han inte gjorde det med mening, för jag menar vilken skulle ens vilja krama mig?
Vi satt och kollade i varandras kristall blåa ögon en lång stund ända tills...

Dörren öppnades med ett ryck och in kom Marcus! Ja du hörde rätt Marcus Gunnarsen! Jag fann inga ord, istället för att säga något så sprang jag och gav han en kram. Var detta en dröm? Tänkte jag i några sekunder.

- Martinus vad gör du här? Frågade Marcus samtidigt som han försökte få ett slut på kramen.

- Jag kan förkl...
- Du hinner inte förklara nu vi måste hem vi har fotbollsträning om en timme!
Marcus hade redan börjat att gå.

- Är du säker på att du klarar dig själv nu? Sa Martinus om och om igen.

Dum som jag var så svarade jag att allt var bra. Martinus reste sig sakta upp ur den blåa soffan och gav mig åter igen en kram innan han sedan gick.
Efter en stund så satte jag mig ner i soffan där Martinus satt innan. Jag tänkte hur dum jag var som hade sagt att jag klarade mig själv, om jag hade sagt nej så kanske jag hade suttit i en taxi på väg hem till Marcus och Martinus nu. Tillslut så beställde jag mig för att jag springa efter dem.

Jag ställde mig upp på mina skakande ben och började att springa. Efter en stund insåg jag att allt skulle bli fel om jag skulle fråga om jag fick följa med dem hem, så jag sprang in i en dörr! Jag gjorde det utan att tänka, och hoppades på att Martinus skulle komma som en hjälte🙏🏽 Men ingen kom och det sved i pannan! Jag trodde att jag skulle vara fast här hela livet tills jag hörde en röst i rummet intill. Jag låg kvar en stund och tillslut så såg jag en skugga och in kom....

Detta var den första delen vill ni ha fler?💗 Jag tror att det kommer fler iaf, hoppas att du gillade den🙏🏽